Jag blir så trött på mig själv. På hur jag snärjer in mig i alla möjliga olika sorters osäkerheter - nästan bara för att jag kan.
Här har jag en människa som så uppenbart tycker om att umgås med mig - både i och utanför sängen. Som hör av sig varenda dag - om så bara med ett sms som säger att tanken på mig finns. Vi pratar i telefon med varandra flera timmar i veckan, vi umgås så mycket att jag nästan känner att det blir lite för mycket ibland. Och när jag säger att det håller på att vara för mycket för mig så kommer famnen, handen över kinden och orden som säger att det är begripligt, vi får faktiskt vara lite försiktig med mig. Ändå lyckas jag noja.
Vi är inte definitivt inte kära. Det handlar om vänskap, respekt, omtanke, hormoner och väldigt mycket om att stötta varandra i situationer som, på var sitt sätt, är en smula betungande. Ändå lyckas jag noja.
Bekräftelser haglar ur munnen på människan. Jag doftar gott, jag är så jädra sexig, jag är så omtänksam, så klok! Det finns helt enkelt ingen ände på raden med komplimanger - och det handlar om både innehåll och paket. Ändå lyckas jag noja.
Inser att jag skulle behöva prata om det här. Men det känns som att det skulle tillföra en komplexitet jag inte vill ha i vår relation. Dessutom är det här mitt problem - inte vårt.