Jävla skitstövel.

Jag blir så sjukt provocerad.
Jag har verkligen ingen lust att engagera sig eller bry mig vad folk gör med sina liv. Jag vill vara fullt upptagen med mitt eget liv. Hur folk får sin vardag att gå ihop är väl ändå deras val.
Ändå sitter jag här och bara låter mig provoceras. Av vad folk gör mot mig? Nej, nej. Hur de väljer att leva sina egna liv. Varför? Varför kan jag inte bara skita i det?

Upptäcker att jag vill bruka fysisk våld när jag bevittnar en man som lever som om han hörde hemma några generationer bak i tiden.
Visst han jobbar, bidrar med familjens huvudinkomst. Han tar fram både hammare och borrmaskin... när det passar honom. Men sen verkar fan i mig ansvaret ta slut.
Att han har satt två barn till världen är tydligen något som hans fru har ansvar för. Att sätta gränser och ta konflikter undviks. Och tydligen går det att säga att man är morgontrött när man har småbarn. Och då slipper man gå upp på morgonen. 7 dagar i veckan, 52 veckor om året. Ärligt?

Hur fan får en man, anno 2013, leva så här?
Jag vet att hans fru bidrar till att han får leva så här. Jag vet att hon delar ansvaret i situationen. Men va fan!! En vuxen man. Som låter sin fru ta platsen som hans egen morsa. En vuxen man som bara misslyckas att vara en riktig farsa. Jag vill bara ta ett basebollträ och köra upp i röven på honom och skrika
- Nu är det fan i mig du som pallrar dig upp på morgonen, sysselsätter ungarna låter din fru komma upp till ett dukat frukostbord. Och om du är trött så får du fan gå och lägga dig tidigare. Ditt jävla stolpskott!! Och ja, du ska klara av att jobba, hämta ungarna på dagis, laga mat till dem, sysselsätta dem, lägga dem och diska upp efter middagen. FÖR DET GÖR DIN FRU VARENDA JÄVLA DAG. Utan att din morsa kommer och hjälper henne. Skitstövel.

*pust*
Ja. Det var det där med att ägna sig åt sitt eget liv. Jag vill inget hellre. Men jag misslyckas fullständigt. Han lallar runt på mina nerver. Och nu har det gått så långt att så fort jag ser något som stödjer min bild av honom som en skitstövel så reser sig håret på mig och jag knyter näven i fickan och gnisslar tänder.
Höstens uppdrag: Lägg honom åt sidan och låt dem få leva sitt liv som de valt att leva det. Mitt liv är tillräckligt innehållsrikt för att ägna sig helt åt det.

Fokusera Jazzie.