Kalas kalas

De senaste två veckorna har kalasen avlöst varandra. Igår avverkade vi min egen och till kvällens kalas måste vi tacka nej. Grodan är helt ur gängorna. Även Tusse är det, men hon sover fortfarande middag och kan hantera sena läggtider lite bättre än vår hyperaktive groda. Det har inte funnits en kväll de senaste veckorna då han orkat dricka upp sin välling utan somnat med flaskan i mun.
Det är ju skönt för mig som förälder när ungarna somnar snabbt. Men det är inte så kul att se en groda som redan vid 18-tiden är så slut att han inte orkar med sig själv.

Ilska och gråt om vart annat. Små motgångar utlöser stora känslor. Nu när dagis är igång igen och kvällarna börjar bli mörkare så märker vi också att ungarna inte riktigt orkar sina "sommar-tider". De behöver gå och lägga sig tidigare igen.
Det är lite skönt att få skylla på att ungarna inte orkar och slippa undan kalaset. För ärligt talat, jag är också helt slut. Nerverna ligger lite på utsidan och jag är oerhört känslig för snäsiga eller sura kommentarer och bemötanden. Bråk och gråt sätter igång stressen i kroppen. Och jag känner att jag lätt själv vill falla i gråt.

Så ikväll ser jag fram emot att få gräva ner min fina riddarsporre jag fick i present igår. Öppna CD-boken Sambon gav mig och lägga in den i bilen. Städa undan det sista av kalasen och ställa bord och stolar tillrätta. Och kanske kan vi fortsätta planeringen av vår köksträdgård när barnen har somnat. Om vi orkar. Annars vill jag tända ljus i uterummet och sätta mig ner med en bok kanske. Ingen tv ikväll.