idag regnar det, ett lätt duggregn och i morse var det så mörkt att jag fick ha helljuset på i skogspartierna när jag körde till jobbet. det ger onekligen lite höstkänsla, men inte mig emot.
jobbar, och visst märks det att assistenten har slutat. plötsligt måste jag göra allt tråkjobb själv, och plötsligt känns det som att det är väldigt mycket tid som går åt till att rengöra instrument, diska och plocka fram och plocka undan grejer, saker man inte precis behöver ha någon outstanding spetskompetens för att utföra. men även om jag får ligga i som en räv för att hinna med så är det ändå skönt att få hållas för sig själv och slippa ta så förbannat mycket HÄNSYN. slippa prata, kunna gå och fika utan att behöva känna att man måste fråga "vill du följa med och fika" för att andra inte ska känna sig utanför, kunna gå vart jag vill utan att hela tiden meddela att "nu går jag på möte", "jag sticker iväg på ett ärende", "jag tar tidig lunch idag" och så vidare. det är skönt, jag gillar att jag får vara osocial. och nu är snart högsäsongen över, och det ska bli skönt. kunna jobba i normal takt, ha normal arbetstid och kunna planera saker efter jobbet utan att behöva jobba som en jävel för att kompensera att man inte har kunnat jobba över på grund av att man kanske vill ha ett LIV också.
helgen närmar sig, men den bjuder inte på någon vila. jag ska representera min rasklubb på en mässa en dag, och det är väl i och för sig rätt kul, men av någon anledning så har det plötsligt fallit på mig att hålla i trådarna för alltihop. ragga folk, bygga monter, forsla grejer fram och tillbaks, grejer som dessutom verkar finnas utspridda över halva landskapet och som det uppenbarligen har blivit min uppgift att samla ihop och jag har fan inte TID med det, jag har liksom tackat ja till att stå i en monter på en mässa en dag. sen kan jag visst hjälpa till med praktiska saker när jag ändå är där förstås, men jag tycker inte att allt måste stå och falla med mig. och så blir jag lite sur för det och åh, den där föreningslivssurheten över folk som inte ids lyfta ett finger, VÄLKOMMEN TILLBAKS.
men det löser sig väl, det brukar det göra. värst är de utspridda grejerna, kommer de bara väl på plats så. och efter alla år som verksamhetsansvarig för ridklubbens tävlingar så är jag BRA på att hålla i trådarna och vara spindeln i nätet. hade jag fattat att folk liksom förväntade sig att det var jag som skulle fixa detta så hade allting varit klart för evigheter sedan, för så jobbar jag. hatar att vara ute i sista sekunden, och sen hatar jag det här med att panikragga folk. JAG KÄNNER INGA MÄNNISKOR. det är ju sällan ett problem i vanliga fall, men i såna här situationer önskar jag att jag vore lite bättre på att, tja, nätverka. det är baksidan med att vara osocial.