Min Tusse på sommarlov

Mina barn är på sommarlov på landet. Med mormor, morfar, sina mostrar, morbror (visst heter man så även om man är ingift?) och sina kusiner. Själv jobbar jag. Sambon är hemma och snickrar på allt han kommer åt.
Det har gått några dagar nu och jag börjar så smått sakna min barn. Men jisses så skönt det har varit att få vara ifrån dem. Speciellt Tusse.
Tusse är mitt barn på ett sätt som Grodan aldrig har varit.
När Grodan kom tog det flera dagar innan jag en fattade att han var min. Han var sköterskornas och läkarnas barn. Jag var bara en lite pryo som frågade om jag fick hålla honom. Eller nej, sköterskan sa
- Vill du hålla honom?
Och jag höll på att säga
- Får jag?
Sen var han ju Sambons barn också. Vi spenderade vår tid på Neo att växla att ligga med vår lilla Groda på bröstet.
När vi sen kom hem från sjukhuset var Grodan det första barnbarnet på både min och Sambons sida. Så vi möttes av ett uppdämnt barnbarn-behov. Så Grodan var på många sätt deras barn också. När vardagen började sätta sig in i vårt liv kom Sambon hem på kvällarna, med en längtan att få sitta och mysa med Grodan. Jag fick tid att göra annat. De satt där i soffan och hade sin tid tillsammans. Dessutom flyttade vi in hos mina föräldrar när Grodan var 6 månader. Och bodde där i 7 månader. Det blev så självklart för Grodan att ha många omkring sig. Han kröp lika gärna upp i mormors knä som mitt. Hemma hos farmor och farfar var Sambon och jag som bortblåsta. Han skulle BARA vara med farfar.
Grodan har varit allas barn, och det har passat mig mycket bra.

Med Tusse blev det helt annorlunda. Hon föddes som ett fullgånget barn. Jag och Sambon skulle få det där som de allra flesta får. Hänga på ett rätt trist BB i 2 dygn. Han, jag och vår lilla nya bebis. Farmor och farfar skulle passa Grodan. Sen när alla var nöjda skulle vi få packa ihop vårt lilla knytte i den vita björnoverallen och åka hem. Ta med oss Grodan hem och bli en familj på 4.
Istället fick Sambon fara hem redan morgonen efter Tusse hade fötts för att ta över en kräksjuk Groda från två mycket slutkörda farföräldrar. Jag och Tusse fick inte åka hem som det var tänkt utan istället blev hon och jag kvar på BB i nästan en vecka. Så i den där bubblan var det bara hon och jag. Eftersom vi låg på BB så länge hann vi få några som kom och hälsade på. Men det var bara små gästspel i vår annars alldeles stilla tillvaro i det lilla grönmålade sjukhusrummet på BB. Hon och jag, alldeles skilda från omvärlden. Så fick vi komma hem. Bli den där familjen om 4. Det är skillnad att vara 3 eller 4. Jag satt och ammade och Sambon tog ett större ansvar för Grodan. Även om han visst tog sig tid med sin nya lilla dotter så blev det inte all den där tiden som han hade när Grodan var så där liten. För vi hade ju en 2 åring som krävde sitt.
Det samma gällde den äldre generationen. Inte kunde de komma och hälsa på och lägga all sin tid på lilla Tusse. Grodan var ju den som verkligen behövde uppmärksamheten.
Dessutom blev Tusse så liten och Grodan så stor. Så på något sätt hängde jag och Tusse ihop under amningen. Som om både jag och alla andra glömde bort att hon faktiskt inte alls satt fast i mig. Navelsträngen var klippt och hon åt ur flaska och bröst från det att hon var 6 veckor gammal. Men vi glömde bort det. Grodan var vild och hon var så liten och sovande. När hon vaknade så var det mest för att få mat, och då var det jag som i de allra flesta fall tog hand om den saken.
Så var det aldrig med Gordan. Han tog också flaska från att han var 1½ vecka gammal. Alla ville få mata. Sambon tog hand om ett par måltider per dag med honom. Men nu var jag hemma med två ungar och den största avlastningen Sambon kunde ge mig var att ta hand om Grodan. Så då gjorde vi så. För avlastning behövde jag.

På nätterna såg arrangemanget ut att Tusse låg i sin spjälsäng som stod bredvid min sida av sängen. Sen låg jag, och Grodan kom om natten och la sig där han alltid har legat. I mitten. Och ytterst på kanten låg Sambon. Sen när spjälsängen började funka dåligt (jag hatar spjälsäng när man har sänkt ner den till botten) så hamnade Tusse på kanten. Mellan mig och spjälsängens skyddande kant. För att ha barnen bredvid varandra i mitten funkade dåligt. Det gör de fortfarande. De viftar, snurrar och sparkar för mycket. Så medan Grodan alltid har legat mellan oss båda så har Tusse alltid legat bara bredvid mig.
När Tusse var ungefär 1 år blev hon riktigt mammig. Straxt därefter blev hon blyg för andra människor. Och här i början av sommaren blev hon hysteriskt ledsen om någon kille kom för nära. Och med för nära menar jag flera meter ifrån. Och de behövde inte ens titta eller prata med henne för att hon skulle bli upprörd. Nej. Räckte gott att de sa något till mig. Eller egentligen bara fanns där.
Dessutom har jag och Sambon hela tiden valt den enkla vägen fram. Vi har inte oroat oss för Tusses ovilja till andra människor eller försökt ”jobba” bort hennes mammighet. Vi är väl medvetna om att det kommer ge med sig förr eller senare. Så när Sambon började bygga på uterummet så har jag nattat ungarna. Varje kväll. 7 dagar i veckan. Jag har tagit stort ansvar för ungarna för att frigöra tid till Sambon och hans hammare. Med Grodan har det inneburit att hålla koll på vilken kompis han är hos och leker, samt att se till att han får i sig mat. Så Tusse och jag har hängt ihop den här sommaren. Gått och plockat jordgubbar, smultron, ätor och annat gott och ätbart vi har. Lekt. Busat. Pussats. Kramats. Så under semestern har hon blivit ännu mera mammig.

Det känns som om jag och Tusse inte varit ifrån varandra sen hon föddes. Och det är nästan sant. Någon natt här och där, kanske 5 totalt, har vi varit isär. Så nu när hon i söndags åkte med sin bror och far upp till landet kändes det som en jättestor lättnad. Ursäkta för mitt uttryck, men det var så JÄVLA SKÖNT att få vara ifrån henne. Och det ska bli jätteroligt att imorgon kväll när jag kommer hem från jobbet få se henne och min Groda igen. Roligt att få längta lite. Nyttigt. För både Tusse och mig. Vi behöver klippa lite med varandra. Jag för utrymmet. Hon för att utvecklas.