Vill ha och inte ha en bebis nr3

Det råder lite babyboom i min bekantskapskrets och dess utkanter. Facebook gör att utkanterna får väl plats i synfältet.
Och jag vill ha en lite bebis till!!

Det är helt sjukt.
När jag är i den där nyfödda perioden, låt säga, de 3-4 första månaderna så tycker jag inte att de är speciellt rosaskimrande. Det är en ganska slitsam period som måste tas igenom. Visst njuter man en del, men allt blandas i ett virrevarv av hormoner. Känslorna svallar. Man är trött, pigg och det är som att röra i kola. Även tankarna.
Som om jag fick välja en period i en liten bebis uppväxt så skulle jag definitivt inte välja den där första tiden. Ändå är jag helt såld på nya små bebbar. De får mitt inre att pulsera och barn-görar-maskinen går upp i varv och gör sig beredd att producera.

Vid 2-års ålder blev Grodan fantastiskt rolig. Även andras ungar blir underbara och härliga när de börjar kunna prata och kommunikationen får ytterligare en dimension. Men om jag ser 2-åringar på stan händer inget i min kropp. Inget börjar bubbla eller försöka uppmärksamma mig om att flera såna där skulle jag vilja ha. Nej. Nix. Icke.

Nu är Grodan 3½ år gammal och han är helt underbar. Så rolig att jag ibland spricker. Hans tankar. Idéer. Hans slutledning. Funderingar. Det är så mycket som pågår i den där pojkens huvud, och han är nog bara en fullt normal 3-åring. Men nix. Treåringar påverkar inte mig. Bara nyfödda. Och så inåthelvete mycket. Sambon vill gärna ha en 3:a. Så han säger ju inte nej.

Vad jag önskar att vi vore lite yngre. Sambon och jag. Att mina graviditeter varit lite lättare. Innehållit lite mindre diabetes och framför allt havandeskapsförgiftningar. Jag skulle vilja ha friheten att vänta 4-5 år innan jag bestämde mig om jag ville ha en 3:a eller inte. Men jag skulle inte våga ge mig in i en 3:e graviditet då.
Eller varför kunde jag inte bara känna mig så där totalt färdigt med att vara gravid och få barn? Känna hur butiken slår igen och det finns ingen längtan där. Det hade också funkat fint för mig. Jag behöver inte ett litet fotbollslag hemma för att känna mig lycklig. Mina två ungar räcker gott. Det är bara den där barn-görar-maskinen om liksom tickar på och glömt att stängas av.

Jag romantiserar ALLT. Allt som inte är det minsta romantiskt.
- Den underbara känslan att vara gravid (häng på sjukhuset 1-2 gånger i veckan för kontroller så är det inte så romanstiskt och underbart)
- Det härliga att känna hur knyttet rör sig inne magen (inte lika romantiskt när man väntar sig dem som ett bevis att det fortfarande lever där inne)
- Hur magen växer (jag är så grymt ful som gravid. Jag blir pluffsig och rund. Framför allt i ansiktet. Dessutom är ju just i ansiktet som havandeskapsförgiftningen gärna tar sitt uttryck. Så där stod man, natt efter natt och stirrade sig själv i sitt fula nylle för att försöka gissa om man blivit pluffsigare eller inte)

Ja, jag kan ju fortsätta hur länge som helst. Att vara gravid och få ett nytt litet barn romantiserar jag lika mycket som att studera på Universitet (en annan sak som i mitt huvud BARA är fantastiskt och underbart)
Och de som känner mig vet att jag verkligen ogillar när jag hårdnackat vill frångå verkligheten. Det passar mig inte att gå omkring med fantasier och en uppmålad låtsasvärld. Det finns fullt med fantastiska saker i verkligheten. Då kan man koncentrera sig på dem.

Jaja... Så där. Nu har jag skrivit av mig lite. Pulsen har lagt sig. Och svallet efter senaste bebisbilderna har lagt sig.
Det tackar vi för.
Hej så länge.