näe, det är för mycket nu helt enkelt. jag jobbar ju fan ihjäl mig, känns det som. och det är jobbigt hemma. mr S blev ju arbetslös i höstas. fick tillfälligt tillbaks sitt gamla jobb i januari och har jobbat sedan dess, men det är hela tiden osäkert, han får ett par veckor eller en månad i taget, "så får vi se sen". förutom att det är en trist situation så är han inte överförtjust i vare sig jobbet, chefen eller dom andra som jobbar där, men det är ju inte så att jobberbjudandena står som spön i backen. men för ett tag sedan dök det i alla fall upp ett litet spö, då blev han erbjuden ett annat jobb, en firma här i närheten som på försök ska starta upp en ny del av sin verksamhet som innehåller just sånt som han, mr S alltså, alltid sagt att han verkligen VILL jobba med. och både han som har firman och de som jobbar där verkar skittrevliga. så vad är då kruxet? för naturligtvis finns det ett krux, hur fan skulle det se ut om allting bara flöt på och liksom ORDNADE UPP SIG?
1. det är inte heltid, utan kanske 2-3 dagar i veckan "till en börja med". ja, det är ju inte optimalt förstås, men det går ju, åtminstone under en period. skulle det sedan ALDRIG bli mer än halvtid så får man förstås fundera över situationen. mindre pengar men mer trivsel och glädjeämnen är ju faktorer som går att väga mot varandra. tycker jag. fast han verkar mer haka upp sig på att det inte är heltid och man måste jobba heltid för att överleva.
2. och så fastnar han i något slags jävla det-här-klarar-jag-aldrig-underdogtänk och så blir allting så jobbigt och han hittar tusen anledningar till att inte höra av sig och lämna besked om hur han vill göra. det är för sent att ringa nu. det var inte läge att prata med chefen idag. han måste kolla upp vad han har i lön först. han har inte förberett sig, han vet inte vad han ska säga. och så ser han bara problem och inga möjligheter. det finns inte rätt utrustning där, det går inte att göra si eller så om man inte har det eller det. och han har ju aldrig gjort ditt och datt förut, det kommer inte att bli bra. och dagarna bara går utan att något beslut blir fattat, och han, den kanske-nya-chefen, har visserligen sagt att mr S får fundera, men han har samtidigt antytt att det finns ju fler som är intresserade.
och mitt i detta står jag och försöker vara peppande och stöttande. men det lyckas visst bara sådär, för det enda jag uppenbarligen åstadkommer är att tjata och stressa sönder honom och få honom på dåligt humör. och JAG blir as-stressad för det känns som att det här är ett tillfälle som kommer att glida honom ur händerna om han inte agerar NU, och sen kommer han att vara bitter och förgrämd över att ha sumpat denna möjligheten, och det ska ju hanteras på något sätt. "det är väl inte ditt problem", tycker han då, men det är det väl om vi lever tillsammans. och så blir jag ledsen över att han verkar resonera som att vi ska köra två parallella race istället för ett gemensamt.
och så mitt jobb då. eller min assistent. alltså, det finns ju bra saker att säga också. hon passar tider och hon sitter inte och fikar bort halva dagar om man säger så. och hon har nog ambitioner att göra ett bra jobb. men det går så LÅNGSAMT. alltså vissa saker måste ju få ta tid när man är ny, och den tiden har hon fått med råge, men hela hon är typen som gör allting i ultrarapid. hon saknar liksom förmåga att tänka att om vissa prover ska stå i en ugn i fyra timmar så börjar man med det och sedan gör man något annat under tiden. utan det är verkligen EN SAK I TAGET. i slow motion. men det är väl inte det värsta, utan det värsta är att hon inte tar till sig information. om jag förklarar någonting så slår hon ifrån sig med att det kommer hon aldrig att komma ihåg. och då har jag sagt åt henne åtskilliga gånger att skriva upp sånt, men även om hon gör det så kommer liksom inte tanken att hon skulle kunna ta sitt block och titta där nästa gång någonting verkar oklart. men det är inte heller det värsta, utan det är att hon fan inte kan hantera skriftlig information heller. jag har gjort ett ANTAL instruktioner för olika arbetsmoment, och de är verkligen så enkla att vem som helst kan följa dom, i stil med:
instruktion för att göra "det här":
1. öppna det här programmet...(bild på programmets ikon)
2. klicka här för att...(beskrivning av vad som ska göras)
3. skriv xxx i fältet (skärmdump med pil som pekar på rätt fält) som har rubriken yyy.
4. spara ändringar genom att...
5. avsluta programmet genom att...
6. sätt utskrifterna i pärmen som heter si och så och som står i den och den hyllan.
osv. ett BARN hade fattat. tycker jag åtminstone. men hon liksom slarvar sig igenom instruktionerna och läser inte ordentligt vad det står och så plötsligt har hon hoppat över några rader och sen står hon på mitt rum och säger i anklagande ton att nu har något blivit fel. och när jag kollar och till exempel säger att "det är för att du inte har fyllt i xxx" så säger hon defensivt att det har hon visst det gjort. fastän rutan är tom och det är alldeles uppenbart att ingenting har fyllts i.
och jag är så TRÖTT på att vara den där snälla, förstående, uppmuntrande, peppande jävla stöttepelaren som klarar allt och fixar allt och tar tag i allt som är jobbigt och som ständigt överlevererar i tid och som aldrig någonsin får vara trött eller irriterad eller ha en dålig dag.
så nä, jag biter väl ihop som vanligt. idag ska jag åka till brukshundklubben och träna med valpen efter jobbet, sedan ska jag till bilverkstan i grannbyn och lämna bilen och därefter gå de åtta kilometrarna hem. och under tiden jag gör det så får jag väl tänka att om mr S nu vill göra världens misstag så är det hans misstag, om han inte vågar hoppa så är det hans val, det är inte mitt ansvar.
fast jag ska ju ändå leva med konsekvenserna, och jag tror inte dom blir jätteroliga om jag ska vara ärlig. och ibland hör man om folk som säger "ååh, utan stödet från min partner så hade jag aldrig vågat ta det här steget". fast då handlar det väl om folk som är ett stöd då, inte bara den krävande stressalstrande tjatmaskin som jag uppenbarligen är. tanken är god, men vad fan spelar det för roll när man bemöts som om man vore fiende istället för vän.