och midsommar kom och gick ganska obemärkt förbi. hela fredagen låg jag ju som däckad, i stort sett utslagen hela dagen. gick och lade mig vid halvtiotiden på kvällen och sov som en stock hela natten. jag gissar att kroppen ville säga något till mig, och den hade säkert rätt i det, men jag blir lite bitter av att en hel dag bara försvann sådär. men nästa dag mådde jag i alla fall bra igen, och sedan följde två fridfulla dagar då ingenting stod på schemat. alltså verkligen INGENTING. egentligen skulle jag ha behövt jobba, men det förträngde jag effektivt ända till måndag morgon. istället ägnade jag mig åt att gå långpromenader och att sitta i trädgården utan att göra ett dugg mer ansträngande än att vända blad i en bok.
och när jag körde till jobbet igår morse så kände jag mig faktiskt både pigg och utvilad. det gick ju fort över förstås, för det är så GALET mycket att göra. och till helgen ska rasklubben ha en stor utställning och det är GALET mycket att göra där med. och som om det inte vore nog med det så måste min bil in på verkstad igen eftersom bromsarna måste fixas. det är inte mycket att säga om det, men det blir genast en massa extrameck med lämnande och bussåkande och omvägar som tar en massa tid. och jag HAR ingen tid, varje dag och kväll den här veckan är fullbokad, varenda minut från arla till särla. jag missar avslutningen på minstings kurs imorgon eftersom vi ska fira L:s födelsedag, men det är inget att göra åt. men sedan lugnar det ner sig. jätteutställningen är över och alla hundkurser är slut, jag ska "bara" tävla lite med valpen nu i sommar. men det är på kvällstävlingar på klubbarna här runtomkring, så det känns inte speciellt övermäktigt utan bara lite lagom nervöst.
jag började fila på en lång text inne i huvudet igår när jag var ute och gick, men den hinner jag inte skriva nu, nu måste jag jobba och komma ihåg att andas. och tänka att semestern närmar sig, sakta men säkert (och försöka låta bli att tänka på att jag har en assistent som fortfarande inte vill eller vågar stå på egna ben utan som måste VÄGLEDAS hundra gånger om dagen och som bara säger "ja, jag ska" när jag pratar med henne om att hon måste försöka tänka att hon ska klara det här själv, men så springer hon ändå och frågar och undrar och vill att jag ska dubbelkolla allt, jag blir så trött).