Tess has left the building

Jag sitter på ett möte och småsuktas av den unga killen på andra sidan bordet. Mötet är i ett skede där det som behandlas inte riktigt berör mig, så jag får tid att låta tankarna virvla. Och får följande insikter:
- Han är inte så ung. När jag räknar på fingrarna så landar jag på att han nog minst är 27 år gammal. Då är man allt vuxen sen ett tag tillbaka.
- Jag finns inte med i hans synfält. Trots att jag sitter mittemot är jag i princip osynlig. Han avfyrar sitt bländande leende, men knappast i min riktning.
- Killen som sitter mittemot skulle vara en sån fullpoängare i Tess ögon. Men Tess does not live here anymore. Det är alldeles uppenbart. Jag har vuxit upp och Tess har flyttat hemifrån.
- Jag låter bli att dra på charmoffensiven. Jag orkar inte. Utan slår ihop datorn när mötet är slut och lämnar rummet.

Kanske låter det bittert, men det är inte min mening. Mer ett enkelt konstaterande av fakta.
Fram till att jag mötte min Sambo för snart 5 år sen så var jag tjejen som var mer singel än i fast sällskap. Livet gick ut på att vara social, vara i farten och ständigt hålla utkik och hålla dörrar öppna. I det livet fanns mitt alter ego Tess. Som var allt det där i kvadrat. Jag var ok på den sociala fronten, Tess var mästare. Ibland gick vi i synk. Ibland i klinch. Men vi båda klarade vi av att charma killar. I alla fall så där på det oskyldiga planet. Det där man lika gärna kan göra på krogen som på bussen. Och vi gjorde det jämt. Det var som att andas.

Med åren fick Tess allt mindre spelrum. Min längtan att stadga mig växte. Krogen och fylla blev mindre intressant och längtan efter att få saker att växa och odla växte istället. Så träffade jag min Sambo. Och jag hittade rätt. Sen dess har mitt liv varit full fart, men på ett helt annat sätt. Jag tycker om att vara hemma. Får jag välja en plats i världen så skulle jag välja den. Varje dag i veckan, två på söndagar. Typ. Jag riktar mig inte utåt på samma sätt längre. Orkar inte ta in nya människor. Orkar inte ens de jag redan knytit in i mitt liv. Att flörta och charma folk är långt ner på listan. Hell, jag är nöjd bara jag får ha lite sex med min sambo. Behöver inte uppmärksamheten jag förr törstade så efter. Barnen fyller upp en stod del av det där beröringsbehovet man har. Nästan till den grad att man vill ha sin yta för sig själv.
Jag har nästintill blivit nykterist. För varje år som går behövs det mindre alkohol för att bli bakfull och bakfyllorna blir allt värre. Nu är jag nere på att bara kunna dricka något glas vin. Skulle jag känna av alkoholen det minsta är risken stor att jag dagen efter mår skit. Och huvudvärken eller kräkningarna dagen efter har fått mig att inte längre uppskatta alkholen.

Jag saknar inte gamla liv. Jag är glad att jag har levt det. Samtidigt är jag lycklig där jag är nu. Kanske kommer det en dag då jag ser tillbaka med längtan i blicken. Men där är jag inte nu. Nu längtar jag efter lite ledighet. Att få vara tillsammans utan att bara vara trötta. Att få sitta på min tomt. Se min röriga men i fantastiska rabatt. Den platsar inte i någon trädgårdstidning, men den blommar så vackert. Mina rosa nävor som glittrar i solen. De stolta salviorna som blivit så galet stora. Alunrötterna som blev så fina när jag skilde de gula från de röda. Bolltistlarna. Snart slår Rubeckiorna, Klematisarna och Höstögat (Flicköga?) ut. Jag ska ansa gräslöken som har blommat över. Den enda Riddarsporren som tog sig är ofantligt vacker.
Hahaha... ja, jag kan fortsätta i oändlighet. Min rabatt rymmer mycket.
Jag lämnade mötet utan att säga något till honom. Det gör mig inget att jag är osynlig för honom. Bara aningens ovant.