Det måste gå bra.

Vi är sommartrötta. På det mesta. På varandra. På våra barn. Griniga. Korta i tonen. För att sen vara rara och mjuka. Barnen är också griniga. Fast inte hela tiden.

Men allt det blir till inget när man bor i huset bredvid.
Jag som burkar kunna lägga andra människors problem åt sidan. Vad bryr jag mig om andra människor egentligen? Brukade vara expert att bygga avstånd. Men nu bara äter det mig. Jag tänker på dem hela tiden. Hur de mår. Vad de har framför sig. Hur hon mår. Hur det kommer gå för henne. Längre kan jag inte tänka. Huvudet bara skakar på sig och tänker
- Klart hon klarar sig. Det gör de allra flesta idag. Det kommer gå bra. En lång väg, men det kommer sluta bra.

Min hjärna klarar inte att tänka "Tänk om det var något av mina barn" Hjärnan går inte ens dit i tanken. För bara att det händer dem är gränsen vad min tankevärld klarar av. Att dessutom flytta händelserna in i vårt vardagsrum. Nä, det går inte. Hjärnan blockar. Hit, men inte längre.
Men hjärnan vill inte heller släppa. Den vänder, vrider. Går på högvarv.

Vad fan!
Önskar mig tillbaka till tiden då jag bara hade skakat på huvudet, sagt högt så alla hörde
- Fy så hemskt!
Sen hade jag byggt avstånd och ägnat mig åt mitt igen.
Men det går inte längre. Så hjärnan bara ältar. Jag kan inte göra mycket. Det är inte min resa. Inte min fight. Jag kan bara stå bredvid och oroa mig.

Jag tror inte på gud. Inte någon gud. Ändå vill jag väldigt gärna be någon om nåd just nu. Be någon att låta allt bli bra. Någon som är större än läkarna. Trots att enligt min livstro är det väl de som kan göra något konkret. Men det känns inte som det räcker. Så jag försöker be till någon. Men det går inte riktigt. För jag tror ju inte. Jag bara vill just nu.

Min hjärna återupptar mantrat
- Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Det måste gå bra. Det kommer gå bra.