söndag morgon och här sitter jag på jobbet. trist, men å andra sidan är det för en gångs skull väldigt definierat vad jag ska göra; analysera de här proverna, punkt. inga mail att besvara, det gjorde jag i fredags. ingen telefon som ringer, inga in- eller utleveranser, bara rent labbjobb. har jag lite flyt så är jag klar till lunch och då är ändå halva söndagen kvar att slappa på.
i fredags var jag på studentmottagning eller vad det heter. det var rätt vidrigt. för det första kände jag knappt någon och jag är ju inte speciellt socialt slipad, men fick ändå mingla omkring efter bästa förmåga eftersom den enda jag kände, studentens mamma, naturligtvis inte hade tid att sitta och underhålla mig. för det andra var typ hälften av gästerna white trash-sverigedemokrater och betedde sig därefter, bland annat satt studentens pappa med jämna mellanrum och gapade "IDAG MEDVETSLÖS, IMORGON ARBETSLÖS, HÖ HÖ HÖ" till sin 19-åring. jamen jättekul, hördu. särskilt när man hör det för tionde gången och det framförs som om det vore rapporteringen från den första månlandningen; något helt nytt som aldrig berättats förr. och ungefär sån var nivån på konversationerna hela tiden, åtminstone där jag satt.
fast en sak slog mig, och det var hur KUL de ändå verkade ha, denna familj. det var mina barn och dina barn och våra barn, men det spelade liksom ingen roll, som jag förstod det på snacket så umgicks de jättemycket och hade en stor bekantskapskrets som liksom flöt över familjegränserna. och då kunde jag inte låta bli att tänka på min egen familj, hur jävla FATTIG den är, och då menar jag inte ekonomiskt. men det är liksom mammapappabarn och inga andra. respektive behandlas artigt, men alltid med en viss distans, till och med min svägerska som har tillhört familjen i 20 år och som alla gillar. men aldrig att vi skulle sitta och prata personligt på några familjesammankomster, då blir det mest vädret och lite vad barnen har gjort och hur-går-det-på-jobbet-snack.
och vi träffar ju för fan aldrig några andra, har aldrig gjort. när vi växte upp hade vi kusiner i samma ålder på andra sidan sjön, en halvmil bort max. och andra kusiners föräldrar hade sommarstuga bara några kilometer bort från oss. och vi träffades ALDRIG, utom möjligtvis på något enstaka kalas per år och då skulle det vara stelt och högtidligt och vit duk och matsilver och synas men inte höras. och det handlade inte ens om att det fanns någon konflikt i släkten, för alla karlarna var med i samma jaktlag och gjorde dagsverken åt varandra och såna saker. men umgicks familjevis, det gjorde man inte. och det var inte förrän jag var vuxen som jag fattade att det kanske inte är det här som är normen, och som jag insåg att i andra familjer så träffas man och umgås för att man vill göra det, inte för att det är en tung plikt som måste genomföras med sammanbitna käkar och där man inte kan slappna av och andas ut förrän man kommer hem igen.
och dessutom har vi alltid fått itutat oss att vår familj minsann är lite förmer än alla andra, och när man i min familj pratar om andra familjer så är det alltid med en underton av förakt, vad det än handlar om så duger det inte riktigt. nu är inte min familj ett dugg "fin" på det sättet, min pappa är bonde och min mamma vårdbiträde och det finns knappt en enda akademiker i hela släkten. möjligen är mina föräldrar lite mer belästa och allmänbildade än snittbonden/vårdbiträdet, men det gör dem ju inte automatiskt till bättre människor. men det var och är hemskt viktigt att vara bäst, eller åtminstone bland de bättre. man ska prestera på topp, annars är man ingenting att ha. i skolan, i idrottssammanhang, överallt. och att få fast jobb och utöver det på nolltid göra sig oumbärlig på arbetsplatser, i föreningslivet och så vidare. för att sedan lite överlägset kuna säga att jaja, de där idioterna klarar ju ingenting om jag inte är där.
det där med att ha fast jobb, det är nästan viktigast av allt. det behöver inte nödvändigtvis vara något "fint". men om det inte är fint (=inte kroppsarbete) ska det vara någonting i stil med bilmekaniker, rörmokare eller något hantverk. att jobba med bokföring eller i affär eller köra buss eller något annat som man inte har någon direkt nytta av, ses som något tillfälligt. för när min mamma tog realen så kom minsann företagen till skolorna och plockade folk och på minsta kontor så fanns det jobb, bara man kunde stenografera och skriva maskin. och så tror hon att det är fortfarande, hon har liksom uppfattningen att det finns jobb för dom som vill jobba och den som är utan jobb mer än högst tillfälligt är ingenting annat än en arbetsskygg latmask. och en sån kan man ju inte ha i fina familjen.
men så jävla roligt har vi ju inte när vi träffas, fastän vi är såna übermensch som är så himla bra på allt vi tar oss för. vi träffas ju för att vi måste och det är precis samma tunga plikt och sammanbitna käkar som jag minns det från släktkalasen när jag var liten. och det tänkte jag på när jag var på den här studentmottagningen. där satt de vuxna syskonen och halvsyskonen och kollade igenom studentkillens betyg och kolla, tre VG, det var ju faktiskt jättebra. och ja, visst fanns det några IG men det var väl ingenting för halvbrorsan hade haft minst tio IG när han gick ut och det hade ju gått bra för honom ändå här i livet. och det kändes så genuint och att i den här familjen så stöttar man varandra (okej, det där "idag medvetslös, imorgon arbetslös"-dravlet var kanske ett undantag) på ett sätt som vi absolut inte gör i min familj. eller det vill säga. om man har gjort något bra, lyckats med något, blivit befordrad, vunnit en tävling eller liknande, då får man höra att man är bra och det ska berättas vitt och brett om det. men om resultatet är mediokert eller ännu värre, dåligt, så handlar det mest om VARFÖR man inte var bäst. nu som då.
och så satt jag bland de här white trash-sverigedemokrat-ynglen och hörde hur de jublade över tre VG i slutbetyget. eller för helvete, bara ett slutbetyg i sig var ju skitbra, snyggt jobbat grabben! och deras trivsel och gemenskap och ömsesidiga gillande för varandra som personer var så starkt att det nästan gick att ta på. och så tänkte jag på min ynkliga dysfunktionella komplexfyllda elittänkande familj och fick en klump i magen.
det hade kunnat vara så annorlunda, allting.