Lite dagbokstankar

- Mamma, vet du?
- Nä
- Vet du, att polisen de bor bredvid glasaffären.
- Gör de, säger jag och lyssnar dåligt på svadan som ständigt strömmar från min son.
- Ja, det gör de. Där det är vuxendricka. Och vet du, dom har sina POLISBILAR parkerade där... Men nu gör dom inte det längre.
- Jaha. Eller va? Vad pratar du om?
- Jag såg det. Dom var borta. Jag tror dom har flyttat till brandstationen. Jag TROR det.
- Vänta nu. Vad då? Polisen bor bredvid glasaffären med vuxendricka?
- Ja.
- Menar du Systembolaget? Där du först var med farfar en gång och sen varit med pappa en gång?
- Ja.
- Ja just ja. DÄR bor ju faktiskt polisen.
- Ja. Och deras polisbilar var parkerade utanför. Men nu, nu är dom borta.

*skrattar* Jisses. Ibland får man skämmas för att man inte lyssnar. För han är faktsikt ganska underhållande. Grodan artikulerar väldigt mycket. TALAR TYDLIGT och trycker på ord så att berättelsen får lite liv. Och att beskriva Systembolaget som Glasaffären med vuxendricka, hahahaha. Det måste jag skriva ner någonstans (läs: här) så jag minns det till ett senare tillfälle.

En vän till mig berättade att hon skrev i den typ dagbok om sina barn. Tanken var att de ska få läsa den när de blir större. Men också för att man glömmer så lätt.
En annan vän rekommenderade mig redan när Grodan föddes att föra någon form av bok för att minnas vissa steg för det finns inte en chans att komma ihåg det med tiden, menade hon.
I vintras kom jag äntligen igång med en lite bok där jag skriver om roliga saker som Grodan eller Tusse gör. Utvecklingsteg de tar sig uppför. Sjukdomar de har. Sånt som antingen kan vara nyttigt att minnas, eller sånt som kan vara roligt att minnas. Men det är så svårt att få tiden att hinna med att skriva ner. Så jag känner att den blir dåligt uppdaterad och att jag ibland skriver samma saker på så många ställen. För jag skriver ju om ungarna här på Hypo också. Och så har jag en 5-årsdagbok där jag fyller i lite kort om saker och ting. Där finns ju inget utrymme att skriva långa uppsatser, men jag brukar skriva in sjukdomar, mediciner de får och när vi gör sjukhusbesök och liknande.
Det blir för mycket dokumentering. Hur roligt det än kan vara att ha senare. Det hinns inte med. Det blir ett dåligt samvete eller bara ett irritationsmoment.
Så nu har jag bestämt mig. Min 5-årsdagbok för lite kort fakta och sen Hypo. Jag ska bli bättre att lägga in små grejer som jag vill minnas. Kanske inte så roligt för er att läsa. Men ärligt, hur kul är jag ändå? Jag har ju gått upp helt i mitt lantliv och mina ungar. Skriver långrandiga texter om mitt lilla liv. Och det är ju så mitt liv är just nu. Det är ingen bred estrada av saker som händer. Jag har inte höjt huvudet ovanför vår icke existerande staket. Utan blicken är helt riktat inåt och mot naveln. Rimligtvis borde mina texter avspegla detta. Så det får vara så.

Från det jag var typ 14 år tills någon gång i 25-årsåldern skrev jag dagbok på gammalt sätt. Med en liten bok i nattduksbordet. I princip skrev jag varje dag. Jag har för mig att det blev närmare 30 böcker. 30 böcker fulla med så mycket skit att jag tillslut brände dem allihop.
- Du kommer att ångra dig, var det många som sa.
- Men tänk om dina barn någon dag vill läsa dem, undrade någon.
- Jag har inga barn, svarade jag och stoppade böckerna i elden.
Och jag har inte ångrat mig. Visst kan det väl ha funnits guldkorn som skulle vara roligt att läsa i dag i dessa böcker. Det borde det ju. För inte kan jag ha skrivit jobbigt skit eller ointressant smörja precis varenda dag i över 10 års tid? Men över lag var det för slarvigt skrivet. Det var inte skrivet för någon läsare. Så jag brydde mig sällan om att utveckla tanken. Eller förklara något runtomkring. Allt vara bara rätt ner i sörjan. Problemet är ju att även jag blir med tiden en utomstående läsare. Och texterna sa mig mycket lite. Och så otroligt mycket skräp där var!! Om man tar bort de rena "Idag gjorde jag"-texterna så verkade allt kretsa kring killar, vikt och träning. 3 saker som tydligen gick ganska knaggligt för mig. Ält, ält, ält. Och något annat fanns det tydligen inte i mitt liv.
Fast jag vet ju att det fanns mer. Jag minns ju mycket saker från de åren. Och väldigt litet av det är killar, vikt och allra minst träning. Jag minns nog inte en endaste tränings-episod från den tiden.
Så vad har det för värde med en massa sån smörja? Och jag vill verkligen inte att mina barn en dag sitter och rensar i mitt dödsbo och hittar mina gamla dagböcker. Och likt filmen "Broarna i Madison County" börjar läsa dem. Hahaha... Istället för att hitta en mamma som verkade vara en så komplex människa med ett eget liv som de inte kände till, skulle de upptäcka en liten sorglig person som inte verkade ha mycket till liv alls.
Nej. Dagböckerna är jag glad att jag har bränt.

Men jag har också skrivit på nätet sen 2000 eller tidigare. Och nivån på dessa texter är högre. Och mer fasiterade. De innehåller nog också killar, vikt och träning. Men inte BARA. Jag går faktiskt ganska ofta och läser mina gamla Hypotexter. Tiden kring Grodans födelse, till exempel, har jag nog läst mig igenom 5-6 gånger. I början grinade jag så mycket att jag knappt kunde andas. Jag tror mig vara helt ok med det som hände. Men när jag läste texterna så kände jag tydligt att det var en rätt traumatisk karusell de där sista veckorna på graviditeten och Grodans första veckor i livet. Jag har behövt läsa dem om och om igen för att sakta bearbeta det. Nu kan jag läsa texterna utan att grina alls. Tror jag. Det var ett tag sen jag läste dem, måste jag erkänna.
Men det är så roligt att kunna få läsa sina egna tankar och texter och faktiskt få ut något utav dem. Inte bara vilja blunda och känna "Usch, jag vill inte ha med den här människan att göra"
Jag sätter stort värde på Hypo och den oerhörda förmånen att få skriva för okända läsare (de flesta är ändå det) få lite feedback ibland på mina tankar och åsikter. Men den stora vinsten att skriva för någon annan är att det bli läsbart för mig själv när tiden sliter ner minnena.
Och den här dagboken, den kan mina barn få läsa någon gång när de är vuxna och jag har lämnat in. Personen jag visar upp här är ingen jag skäms över.