Oj, Grodan blev så stor

I fredags när jag körde in på vår väg efter jobbet så var hela vändplan full med folk. Mammor, pappor och fullt med ungar. Några små som struttade runt, plockade stenar och smakade på dem. Några större ungar som hoppade på ett ben eller sprang runt i nya finskor. Och ungarna där mitt emellan som med cykelhjälmar höll på att skjuta runt sina små, små cyklar med stödhjul. Mittenungarna är Grodan och hans jämnåriga kompis F.
Det var så härligt att se allt liv på gatan. När jag parkerade bilen och klev ur fick mina barn syn på mig. Tusse vände mitt i steget och skyndade så fort hon nu kan fram till mig och med trutande mun sträckte hon upp händerna för mig att lyfta upp henne. Grodan ropade bara
- Hej mamma, titta på mig när jag cyklar.
Så hoppade han på sin pyttelilla grön/vita cykel och trampade iväg ner för vår knöggliga grusväg. Han trampade på så hela han vaggade från höger till vänster. Fort gick det. Tramp, tramp, tramp ner till grannens sopkärl ungefär halvvägs ner på gatan innan han hårt bromsade in, klev av, vände cykeln och cyklade tillbaka i samma tempo.
Bara så där. Nu kan han cykla på vägen.
Grodan har kunnat cykla på vår altan i ett år nu. Men vi trodde det skulle ta lång tid innan det skulle funka på vägen. Dels för den är så svårcyklad som den buckliga grusväg den är och dels för att från vändplan ner till nästa väg sluttar det nedåt, vilket innebär att för de där små cyklarna blir det en ganska seg uppförsbacke tillbaka.
Grodans kompis F klarar det inte. Men Grodan trampar uppför utan problem.

När vi gick in för att göra iordning middagen som jag kom hem med sa Grodan
- Mamma, jag vill ha mina Spiderman-kalsonger på mig.
- Vill du? Men du vet, ska du ha kalsonger på dig så måste du kissa på toaletten.
- Okej.
- Och man får inte glömma bort det. För går man inte på toaletten så kissar man igenom.
- Okej.
Min lilla Groda. Jag var ju bara borta en arbetsdag... och så har han gått och vuxit sig jättestor! Kan cykla på vägen, har bestämt sig för att nu vill han ha kalsonger istället för blöja. Hallå! Jag var inte borta så länge!! Du får inte vara så snabb, då hinner inte jag med.
Jag blev alldeles mjuk i hjärtat och kände att jag missar det som händer här.
Det här är första gången som jag på allvar saknar min mammaledighet.
Till sin pappa förklarade han att han var snabbare än farten. Jag är böjd att hålla med :)

Jag är nog en sån där jobbig mamma som får andra mammor att rulla på ögonen. För jag är så jäkla stolt över min sons färdigheter. Jag tycker han är otrolig. Jag tycker han kan så mycket med sin lilla kropp.
- Mamma, ropar han längst bort i hallen, nu kommer en annan kille.
- Eh. Jaha.
- Men säg att han ska gå.
Nu vet jag vilken lek vi ska leka och hänger på.
- Nej killen, gå, vi vill se Grodan! Vi vill se Grodan!
Grodan kommer plötsligt inspringade i vardagsrummet och börjar genast hjula, kommer nästan upp på händer.'
- Mamma... jag stod på två händer. Bara!
Och han fortsätter. Snurrar runt. Hjular flera hjulningar i rad. Hoppar jämfota upp och jag får sitta och ropa "Mera!" klappa händer och tjoa och tjimma.
Jag tycker han är otrolig när jag ser sånt här. När jag dessutom ser honom med andra ungar, som hans kusin eller sin kompis F så inser jag att han verkligen är duktig för sin ålder. De grabbarna har inte en chans mo t honom när det kommer till fysisk mobilitet. När jag ser Tusse som struttar omkring så inser jag att Grodan har haft den här talangen (om jag får kalla den det) ända sen han var lilliten.

Jag är stolt för att det är något som Grodan åstadkommit av egen kraft. Jag har inte verkat för detta. Det är inte min drivkraft som har riktat in honom på det här. Det är inte mitt intresse som skavt av sig på honom. Det här är vad han brinner för. En eld som kommer helt innefrån honom.
Hans kusin, som är 4 månader yngre, har inte alls samma intresse. Han eld är mer intellektuell. Han lägger pussel anpassade för mycket äldre barn. Han har inte fyllt 3 år än, men kan hela alfabetet och alla siffror. Han kräver av sin mamma att hon ska skriva olika namn på datorn så att han kan lära sig vilka bokstäver hans och andras namn består av. Han vill lära sig att skriva och läsa nu! Ja, och så ska han fylla 40 och skaffa skägg i sommar också. Det har han bestämt *skrattar*
Tusse har sin eld. Kanske inte lika lätt att se vilken den är. Men att hon verkligen inte är samma unge som Grodan är tveklöst. Hon går och hämtar kläder som hon försöker klä på sig. Och är inte helt fel ute i sina försök. Hon sätter på sig hattar, mössor och kepsar. Hon tycker det är mer intressant att klättra än att gå. Och så gillar hon att dansa. Något som Grodan aldrig varit intresserad av. Så nu måste jag och Sambon få till så att vi får lite musik i vårt hus. Vi lyssnar aldrig på musik numera. Våra musikenheter är inte ens inkopplade sen vi flyttade in i huset.

Jag tycker det är så fantastiskt. Hur barn, små männsikor som knappt når upp till bordskanten, ändå har ett driv och eget intresse. Och det här egna drivet har funnits ända sen de föddes.
Så den som kommer och säger till mig att barn föds som ett blankt papper kommer inte få mig som anhängare. För jag tror inte på det. Jag tror att människans inlärningförmåga är så stor att man i princip kan lära sig vad som helst. Men när man föds så finns där redan en individ, med åsikter, vilja och intresse.
Det är mäktigt.