Det här med idrott

Jag går med tankar på det här med idrott.
Senaste tiden har jag hört om idrottsklubbar som börjar elitsatsa tidigt, eller börjar klassa små barn i olika grupper beroende på hur duktiga de är. Allt med syfte att i slutänden få fram stjärnor.
Och hela jag ryser av tanken. När jag var liten höll jag på med simning. När jag var 12 år gammal tränade vi 5 dagar i veckan, tävlade på helgerna och extraträning på morgonen var på väg in på schemat. Min tränare meddelade att om man inte deltog på 90% av träningarna så fick man inte tävla. 12 år gammal. 2 veckor senare hade jag slutat simma.
Jag hade precis fått min mens och hela mitt liv hade vänts upp och ner. Simningen gjorde det inte lättare. Och kraven som lades på mig gjorde det omöjligt för mig att fortsätta. Jag hade inte OS som mål och då verkade inte träningen vara ämnad för mig.

Några år senare började jag som simtränare, och det ägnade jag min fritid åt i över 10 år totalt sett. Och jag ser hur få toppsimmare som elitklubbarna producerar. Den stora massan tappar man just i tonåren, och det accepteras. För man vet ju hur tonåringar är.
Härom dan pratade man hur staten satsar mängder av pengar på att göra idrott tillgänglig för alla, men flickor i åldern 14-20år minskar. Orsaken: Idrotten är för tävlingsinriktad.
Brommapojkarna delar upp 5-åriga pojkar i bra och mindre bra lag. Och så klappar de sig själv på axeln och menar att ingen klubb i Europa har producerat lika många Liga-spelare som Brommapojkarna. Om det stämmer eller inte vet inte jag. Men jag undrar hur många fd Brommapojkar som vid 35-års ålder har problem med sina knän. Hur många utav dessa 35-åringar som inte har möjlighet att träna idrott på en någorlunda avancerad nivå. Få sig en 40-årskris och vilja göra klassikern men knäna sätter stopp. Alla kan inte bli Messi, men hur många ska vi offra för att få fram en?

En vän till mig sa när vår kompis skulle få barn i december
- Jaha, då blir det ingen OS-medaljör.
- Eh, va? Vaddå?
- Inte i individuella idrotter i alla fall.
- Jag fattar inte.
- De flesta som når toppen i induviduella sporter är födda under första kvartalet.
Härom dagen på nyheterna (eller Bolibomopas barnnyheter kanske det var) så frågade de en gäng fotbollspelande barn vilka som var födda andra halvan på året. 2 av alla ungarna räckte upp handen.
Föds det inga duktiga idrottare från maj - december? Så klart är det inte så. Men de slås ut för att när man är 10 år och född i december och ska tävla med en 10-åring som är född i januari, så är skillnade så pass stor att januari-barnet vinner och december-barnet förlorar.
Så kommer det ju så klart inte vara när de är 26. Än mindre när de är 30. Men då är december-barnet long gone.

Nu har jag två barn och jag vill att de ska idrotta. Vad de gör, spelar ingen roll för mig. Hur långt de går i sin idrott, har jag inte heller några förväntningar på. Jag vill att de ska idrotta for the fun of it. För att idrott och rörelse är något som bör finnas med som en komponent i ett friskt vardagsliv. För att jag kanske inte ägnar den tid jag borde till just detta. Jag vill uppfostra mina barn där de tycker att rörelse är självklart. Om det sen blir så eller inte, det får framtiden visa. Kanske blir de dataspelande Colt-drickande ungar i slutänden ändå.
Men jag vill göra vad jag kan för att de ska hitta något som de tycker är roligt.

Dessutom så har jag en tro att min son tenderar att faktiskt kunna ha en riktigt talang för någon form av idrott. Rent av mycket form idrott. Han har en bra kroppskontroll, balans och koordination. Nu när man ser Tusse in action så inser jag att Grodan har haft detta ända sen han var pytte. Jag ser framför mig hur han kommer ha ganska lätt för sig i många idrotter. Nu siar jag om saker som jag kanske inte vet något om, men det är vad jag tror.
Bara för den saken så betyder det inte att jag lägger en massa förväntningar vad han ska kunna åstadkomma eller inte. Jag har inga andra förväntingar på honom än jag har på Tusse. Men jag tänker att om det nu är så som jag tror, att Grodan kan vara en talang eller i alla fall ha en fallenhet för flera typer av idrotter. Jag vill inte ha honom i den "duktiga" gruppen där leken snabbare ersätts med prestationskrav. Om han är duktig så vill jag inte att han ska tappa lusten vid 12 års ålder för att kraven blir högre än insatsen han vill kasta in.
Jag vill att han ska ha roligt, pröva mycket och sent bestämma sig om det är något han vill satsa mer på.
Detsamma gäller ju givetvis för Tusse. Och om det istället skulle vara så att mina barn inte platsar i den "duktiga" gruppen, så vill jag ju inte heller att de i tidig ålder ska behöva känna att de inte duger. Jag vill inte se dem hoppa av för att de aldrig får känna att de räcker till.

Jag vet, jag går händelserna i förväg. Men jag tycker inte med så mycket om idrotten idag tenderar att börja allt tidigare så är det ju inte de här tankarna allt för långt bort i framtiden.
Jag vill inte heller behöva styra vilka idrotter som mina barn ska få utöva. Vill att de ska få pröva på allt de känner sig sugna på. Och rimligt är ju att de vill gå i samma klubbar som deras kompisar. Så jag kanske inte får full frihet att välja med omsorg vilken klubb Grodan och Tusse ska gå i.
Jag tycker utvecklingen är äcklig. Och jag tror inte heller att utvecklingen producerar fler topp-idrottare.