i fredags ringde min syrra för att prata lite om ditt och datt, hon gör det ibland för att få tiden att gå när hon kör till sin särbo. fast nu var det rätt längesen. och det var rätt skönt att det var rätt längesen, insåg jag efter ett tag. min syrra kan verkligen konsten att pladdra på om PRECIS INGENTING, jag tror hon lade ner minst en kvart på att prata om nån himla loppis-sida på facebook och nån som ville köpa mormors gamla kaffekoppar men som aldrig kom och hämtade dom som avtalat. gäsp. sedan ville jag ondgöra mig lite över mamma, för jag tycker fortfarande att det är ganska oförskämt att inte kunna offra en enda ynklig dag på att åka och fira N:s födelsedag när nu N har bjudit in dom och vill att de ska komma. om de hade varit upptagna med nåt annat, fine. men att bara avfärda det med att de inte vill köra 50 mil "bara för den saken" tycker jag är lite taskigt mot N, som att hon inte är värd mer än så. men min syrra ställer sig ju ALLTID på mammas och pappas sida vad det än gäller, så det var ju dödfött att få ondgöra sig där. det måste jag ju förstå att mamma och pappa börjar bli gamla och att de gärna vill att allting ska vara som det alltid har varit (dvs helt på deras villkor).
sedan ville min syrra ondgöra sig över min bror och hans fru. min bror och hans fru ska nämligen ta tjänstledigt och flytta ut på landet och plugga på distans i ett år utan att för den sakens skull ha något annat mål med studierna än att komma bort från sitt storstadsvardagsliv och få mer kvalitetstid med familjen medan barnen är små. jag tycker de gör helt rätt. men det är inte så man gör i vår familj, man ska liksom suga sig fast vid det man har oavsett hur unket och sönderfallande det är. min syrra tyckte förstås att det var rena löjan, vad skulle det vara bra för, "det är bara ett flyktbeteende" och så vidare. men nu var det hennes tur att få känna att ondgörandet var dödfött. fast med min syrra är det så att hon inte köper att alla inte tycker exakt som hon. jag kan väl tycka att vid någon punkt kan man ju försöka enas att okej, du tycker si och jag tycker så och sen får det vara bra med det, men min syrra ska nästan tvinga en att tycka som hon. tröttsamt. tack och lov kunde jag skylla på att jag var tvungen att byta några ord med takläggarna innan de slutade för dagen, annars kunde det samtalet mycket väl ha pågått fortfarande.
igår var vi på utställning och det gick bara sådär. många hade synpunkter på domaren, men det är ju som det är med bedömningssporter, inget att diskutera. att mina hundar får lite sämre omdömen, okej. valpen är ingen exteriör stjärna och minsting är inte färdigvuxen än. men när andra hundar, som man VET alltid får excellent och ck i vanliga fall helt plötsligt bara får "very good" så känns det ju lite konstigt. plus att bedömningen gick så himla snabbt, det var som om domaren helst av allt ville bli klar så att h*n skulle få åka hem. ett litet varv framför domaren, "ni behöver inte gå ut hela ringen" (och då är ringen kanske 10 meter i diameter), sedan upp på bordet och en snabb titt på tänder och vinklar och sedan var det klart. och när det skulle utses bästa tik och bästa hane så var det bara precis att de fick in i ringen och vända. så det kändes ganska snålt, man betalar ju ändå en saftig anmälningsavgift och då vill man väl kanske få mer än en flyktig titt oavsett hur resultatet sedan blir.
så idag var det viltspår för valpen. vi skulle träna upptag i sökrutor och det var extremt rörigt. kursledarna på den här kursen är glada och trevliga och positiva på alla sätt och vis, men några större organisatörer är de inte. de hade lagt ut ett stort antal rutor med tillhörande spår utmed en skogsväg och tanken var att varje ekipage skulle gå två rutor var och sedan byta med "grannen" tvärsöver vägen och gå dennes två spår, så att man totalt skulle få fyra upptag. så långt var allt bra, men sedan rörde det ihop sig för ingen fattade riktigt vilka rutor som var deras, och eftersom alla spårar i olika takt så blev folk klara på olika tider och hittade inte sin "granne", och någon gick ifrån sitt spår och in på grannens och tja, det blev helt enkelt väldigt rörigt. men hundarna gjorde ett bra jobb, tror det var mycket värre för oss människor som skulle försöka hålla reda på varandra och varandras spår och rutor. och under hela tiden så HÄLLREGNADE det kopiöst, så till slut spelade det liksom ingen roll vad man gjorde eller vad som hände, det gick inte att bli blötare om man så hade slängt sig i sjön. jag frös som en hund (hahaha) när jag körde hem och var verkligen blöt ända in, som man säger. men då fanns det ju en anledning att tända en brasa, jag älskar att elda i kaminen men det har varit lite för varmt för det den senaste tiden. nu sitter jag och i soffan och slappar och funderar på om jag ska våga anmäla mig till ett ordinarie viltspårprov i början på juni eller ej. för att bli viltspårchampion krävs tre förstapris och rasklubben vill gärna att man tar ett av dom på ordinarie spårprov, och valpen har hittills två ettor på rörliga prov. så en tredje etta på det ordinarie hade liksom varit pricken över i:et i hans eventuella championtitel. MEN ett ordinarie spårprov sägs vara svårare än ett rörligt och så himla bra går det ju verkligen inte jämt heller. ÄH. jag önskar att jag hade lite mer jävlaranamma när det gäller sånt här och inte jämt ramlar tillbaks i någon slags "men inte ska väl jag"-mentalitet à la my home town. det är ju för fan bara jag som förlorar på det, ingen annan.