alltså, jag verkligen HATAR min kropp. har ju gått hela vintern och halva våren med en skada i höftmuskeln, som nu är läkt. hoppas jag. åtminstone gör det inte längre ont. är det något jag är trött på så är det att inte kunna ta ett steg utan att få ont någonstans.
så i torsdags, eller möjligen i fredags morse så vaknade jag av att det gjorde ont i ett knä. alltså jag vaknade av att jag vände mig och det gjorde ont när jag böjde knät. och ont gör det fortfarande. inte hela tiden, men när jag kommer i vissa lägen, och när jag smorde in det med liniment tidigare så tyckte jag att det kändes lite svullet. och jag har fan i mig inte gjort ett SMACK för att det ska göra ont i något knä. inte sprungit, inte tränat, visserligen gått i skogen, men inte mer än vanligt. inte trampat snett eller slagit mig. fan, jag nästan önskar att jag hade blivit sparkad av en häst eller något, så det åtminstone BERODDE på någonting. jag är så s-j-u-k-t trött på att min kropp hela tiden sätter sig, och följaktligen även mig, på tvären på det här sättet. alltid smärta, alltid ont någonstans. och jag TAR JU HAND OM MIG för fan. det är ju inte som att jag bara ligger på soffan och äter chips och låter mig själv förfalla och sedan får för mig att idiotträna en gång varannan månad och så blir det så här. jag rör på mig både på jobbet och fritiden, jag tränar så gott det nu går, jag äter kosttillskott som ska vara bra för muskler och leder och fan och hans mormor. och ändå går det mest åt helvete hela tiden. och jag blir så jävla TRÖTT av att höra om alla som påstår att "det är bara att..." och "alla kan..." eller "kan jag så kan vem som helst". ja, eller hur? don't get me started för helvete.
och så ringer min mamma när jag inte är hemma, och låter hälsa via mr S att hon undrar när de kan komma hit för att fira mina barns födelsedagar. och jag känner bara ett sånt enormt MOTSTÅND och det är ju inget nytt under solen precis. ena barnet fyller i slutet av maj, andra barnet i slutet av juni och "någon helg" däremellan, fast inte midsommar, skulle passa fint, tyckte min mamma. det är bara det att jag är upptagen precis varenda helg fram till vecka 27. det är sant, exakt varenda helg fram till första helgen i juli är fullbokad. så nej, det passar INTE att ha ett par föräldrar boendes här en helg, men tala om det för dom som vägrar lyssna, JAG ORKAR INTE. och för fan, mina barn är VUXNA (och L vill inte ens ha något kalas) och N jobbar massor av helger och jag förstår inte varför JAG måste samordna detta, vore det inte enklare om mina föräldrar kontaktade mina barn och hörde med dom när det passade, och sedan åkte på kalas hos dom ÖVER DAGEN BARA?
det är klart att JAG vill fira mina barns födelsedagar, men jag förstår inte varför det förväntas av mig att jag ska ordna kalas åt vuxna, få ihop en tidpunkt som passar alla och dessutom bedriva hotellverksamhet för mina föräldrar. man hör aldrig talas om någon annan som har det så här. fast andra mor- och farföräldrar har kanske inte kommunicerar med sina barnbarn via ombud (mig) inför de två tillfällen per år, jul och födelsedagar, som de kan tänka sig att umgås på. andra människor kanske umgås i alla fall, för att de vill det och inte av plikt, för att de har någon slags relation som båda parter uppskattar. ärligt, får jag ett telefonsamtal med uppmaningen "du får fråga N/L vad hon/han vill vill ha i födelsedagspresent/julklapp" EN GÅNG TILL så tror jag att jag bryter ihop och får skrivas in på mentalsjukhus. hur jävla svårt kan det vara att lyfta luren och ringa själv till den person det berör?
aaaaaargh. och nu är långhelgen slut och jag har extremt lite jobbsug. det går ju rätt bra med assistenten, men fan vad tråkig hon är. och sådär lite passivt aggressiv mellan varven och hon tycker inte om ditt och hon tycker inte om datt och jag ska vara där hon är HELA TIDEN och det är skitjobbigt. och idag var det avslutning på valpens ena viltspårkurs och det gick inget vidare. fick en jättekonstig startruta som var enormt stor och kuperad så att det inte gick att söka av den systematiskt, eller jag kunde i alla fall inte göra det, och det tog evigheter innan vi kom igång och resten av spåret gick bitvis rätt så knackigt och spårslutet höll vi på att missa helt. och dessutom blev jag utskickad ihop med den person som har minst kompetens och som jag tycker sämst om (det har dock inget samband). med de andra får man alltid jättemycket feedback som på något vis alltid blir konstruktivt och för en framåt, men här var det mest "men vad är det med valpen idag, han brukar ju gå så bra?" och det är ju inte mycket att bygga vidare på.
nu är det läggdags och jag ska INTE ligga och tänka på ifall det väntar en helvetesröra på jobbet eller ej och jag ska INTE ligga och älta valpens spår heller, och jag ska INTE ligga och reta upp mig på mina föräldrar heller utan jag ska läsa någon hästbok. när min tillvaro svajar, och det har den som bekant gjort ganska mycket på senaste tiden, så finns trösten i "britta och silver tävlar" eller "natt med häst" och liknande litteratur. det finns säkert någon djuplodande psykologisk förklaring till detta.
och när jag kommer hem ska det vara byggjobbare här och det är skitjobbigt. ännu värre om de INTE är här, för då måste man ha ångest för att de aldrig kommer och gör klart det de påbörjat. och så måste jag ta tag i 1. valpens träning 2. minstings träning 3. min pilatesträning och 4. fixa min himla cykel så att jag kan cykla om jag nu inte kan springa. fast jag kanske inte ens kan cykla för mitt JÄVLA knä. nu ska jag smörja det med iprensalva och ta nån värktablett och gå och lägga mig och försöka stänga av hjärnan. FAN vad allt känns motigt just nu.