Vi är här och nu.

Inom ramen för vår världsbild genomgår en familj en tuff resa.
Hon har gått i väggen, med panikångest på menyn. Han och hon, två olika typer av människor. Ett hem där sysslorna blivit lite snefördelade. Båda sliter hårt, men på varsin kant.
Det är inte vad min text ska handla om. Det är deras resa.
Men deras situation får enorm effekt på mig. Det träffar mitt i solarplexus och jag sätter mig och tittar på det vi har. Sambon och jag.
Inte på allt som skulle kunna vara något annat. Utan det vi har.

Den största glädjen får jag när jag upptäcker att våra sura kommentarer eller små bråk både är sällan och fortfarande bara handlar om potatis.
- Om potatis, kanske någon undrar?
Sambon och mitt första gräl, när vi var ganska nya handlade om potatis. Inte kommer jag ihåg vad kring potatis som vi trampade varandra på tårna. Men jag kommer ihåg att det var första gången vi krockade. Efteråt, när vi satt ner och pratade om det så minns jag att jag sa
- Men tänk så här, vi bråkar om potatis. Så länge vi bråkar om potatis så är det inget stort.

Och så är det fortfarande. Vi bråkar eller surar kring små saker. Potatis.

Min nästa sak jag glädjs åt är att vi inte kostar varandra en massa energi.
Nu talar jag för min Sambos räkning, och han kan ju faktiskt ha en annan uppfattning om saker och ting. Men för min del i alla fall. Mitt förhållande med Sambon kostar mig inte massa energi. Jag ligger inte och ältar om nätterna saker som sagts, gjorts eller inte sagts och gjorts. Jag ägnar ingen tid åt att försöka vara rätt för allt ska vara så bra som möjligt. Jag ägnar inte tid att försöka få Sambon att bli något annat. Jag försöker inte ändra mig själv för att passa honom.
Så mycket energi man kan lägga i dessa saker. Jag har ju levt så förut. I ett tidigare förhållande. Jisses. Den energin jag la ner på oss, det är ungeför vad ett medelstort kärnkraftverk producerar.

Tredje saken som jag blir stolt över är att jag tycker vi är ganska jämnställda. I alla fall hur jag definierar jämnställdhet.
Vi har uppdelade uppgifter, där mycket är enligt de gamla manliga och kvinnliga spåren. Sambon tar hand om bilarna. Det är han som snickrar och bär tungt. Jag tar mer hand om barnen, ofta i förmån för att han ska kunna jobba mer ostört med något utav de projekt av typen "snickra-och-bära-tungt" som vi har. Jag sköter tvätten i princip ostört. Och jag sköter vår ekonomi.
Men han handlar maten och lagar nästan all mat. Och nu under grillsäsong så innebär det inte att han gör i ordning köttet och går ut och grillar så får jag vara inne och göra resten. Nej. Han gör maten. Mitt bidrag är att på kommando stoppa in något som är förberett i ugnen.
Städar gör vi inte. I princip. Vi har ju ingen städhjälp eller nåt, så någon gång städar vi väl. Men jag kan inte påstå att någon av oss belastas speciellt tungt av detta. När vi sen kavlar upp ärmarna så gör vi ofta det tillsammans. Det dagliga plockandet och flyttandet av saker gör vi båda två.
Nu är det ju svårt att i detalj se om fördelningen väger ganska lika, eftersom en utav oss är hemma om dagarna. Men jag tror att vi har hittat en nivå där ingen av oss känner att den får dra det tyngsta lasset av skitgöra. Och ingen av oss kroknar under tyngden.
Dessutom är det få saker den andre inte alls klarar av, eller aldrig tar hand om.
Sambon är inte på något sätt främmnade för att sätta på en tvättmaskin eller att betala räkningar. Och det var jag som drev igenom hela uterumsprojektet ända fram till beställningen. När vi byggde altan så nog grävde jag hål och släpade lera i skottkärror och Sambon var inne och nattade Grodan. Och Sambon tar hand om ungarna lika gärna som jag.
Och det är jämnställt tycker jag.

På hela taget, när jag sätter mig ner och ser på vad vi har, så blir jag glad. Vi har haft ett rasande tempo de senaste 4½ åren.
Vi har sålt 3 lägenheter. Han har flyttat 3 gånger. Jag 4. Köpt 2 bilar. Skickat lika många till skroten. Fått 2 barn varav den första 7 veckor för tidigt. Byggt hus. Och allt som kommer efter att man skaffat sig hus. Jag har bott på sjukhus totalt 2 månader, spritt under 2 graviditer. Två ganska oroliga graviditer. Vi har åkt utomlands. Vi har förlovat oss. Jag har bytt jobb. Vi har bott hemma hos mina föräldrar i 7 månader.
Och ändå känner jag att vi inte på något sätt står på kanten av vad vi orkar med.
Just nu så känner jag dessutom att jag faktiskt är mitt i mitt eget liv. Njuter av det vi har. Längtar ingenstans. Har inte blicken riktad mot målstolpar inne i framtiden. Jag är här och nu.