jamen det är väl lite sådär just nu. surt och eländigt. pms till viss del, till viss del ett gräl som pågått till och från i flera dagar där ingen vill ge med sig. OM EN SKITSAK. det är så dumt att man kan gråta. men samtidigt så tycker jag faktiskt inte att det ALLTID är mitt fel att vi bråkar, och det kan därför inte vara rimligt att det ALLTID är jag som ska medla, jämka, ta första steget. och så går jag och irriterar mig på att om jag inte gör det så händer det ingenting. och han går på sitt håll och tycker att jag går och surar och ska det vara på det viset kan man lika gärna hålla käften. ja, ni hör själva. så idiotiskt och så moment 22. för till slut exploderar ju jag och undrar om han tänker gå omkring och tiga resten av livet och varför är det alltid jag som måste ta initiativ till konfliktlösning och yadayadayada, och han tycker då att mig går det ju fan inte att snacka med för jag är ju så otrevlig. och sur. och arg. och så blir han otrevlig. och sur. och arg.
och jag kan visst vara storsint och förlåtande, men då förväntar jag mig att han också ska kunna vara det någon gång ibland. att det inte alltid är jag som sträcker ut handen. det är det kanske inte heller, men det KÄNNS så. och nu har jag hamnat i något slags trotsigt baklås. och han också, verkar det som. och jag orkar inte detta också. jag orkar inte ha världskrig på jobbet och världskrig hemma, men det på jobbet kan jag inte göra någonting åt och det som är hemma orkar jag inte ta mig ur.
så jag låser in mig, stänger av utåt, gråter när ingen ser. går arga promenader i långa uppförsbackar och ger fan i vitsippor och trandans och allt annat som pågår runt omkring. och mr S har planerat att han och hans (kill)kompis ska träffa två andra (tjej)kompisar imorgon och göra en heldagsutflykt. ja, jag var medbjuden från början, men jag ska träna viltspår med valpen, och även om jag inte skulle gjort det så hade jag inte haft lust att följa med ändå. även om jag inte har något emot de här människorna så är de inte MINA kompisar, och det är väl sådär kul att sitta och lyssna på när de pratar gamla minnen eller om folk man inte känner. och jag är väl inte överdrivet social i vanliga fall, men just nu har jag inte lust att umgås med folk överhuvudtaget om det inte är på hundkurser där man liksom har ett givet syfte med sitt umgänge. mer än så orkar jag inte annat än i begränsad mängd och absolut inte några heldagar. och herregud, man måste ju inte hänga varandra i hasorna precis jämt, man måste kunna göra egna grejer också, tycker jag. men nu får jag bita mig i tungan för att inte snäsa någonting om att det ser ut som en lyckad dubbeldejt. att inte kommentera att han både har tvättat håret och dammsugit bilen, det senare händer MAX en gång per år så varför just nu ikväll, tänker jag elakt och när jag ska åka i hans bil så aldrig att jag bara kan sätta mig i framsätet utan att behöva plocka undan en massa skräp som ligger där. men nu när han ska på "dubbeldejt" så är det plötsligt så himla viktigt att bilen är ren invändigt.
sådär håller jag på, fast jag håller käft. inte låta den smutsiga sönderfrätande svartsjukan ta över, inte nu.
men fan vad det är tråkigt när det blir så här. och när hormonerna utöver detta åker berg- och dalbana och man mest av allt har lust att gå och gräva ner sig någonstans. fuck.