Fina stenar och blåslagen Tusse

- När jag kom hem från jobbet igår höll jobbarkillarna på att lägga sista stenarna på vår frukost-plats. Åååååååh, det blev så fint!! Nu är platsen klar och den blev så mycket bättre än jag ens hade kunnat tänka mig. Visst, det kostade mig lite lavendel och rosor, men det får jag hitta lösningar på. Nu ska Sambon bygga vindskyddande plank och sen är det där ni hittar mig soliga helgdagar mellan 8-14.
Det blev så fint! Sa jag det? Ja, jag har lite svårt att smälta det. Hur de använde olika sten. Hur de fick min rabatt att växa ihop med platsen. Att det blev stort nog när jag tog bort mina planteringstankar. Vi hade aldrig kunnat göra det så där bra själv. Så glad att Sambon insåg det och vi bestämde för att köpa tjänsten.

- När gubbarna var klara gick Sambon ut och grillade oss lite kyckling med fetaost och bacon. Jag var inne och lekte med barnen. Tusse klättrade i och ur soffan. Grodan bad mig bli ett Pusstroll. Skulle precis börja puss-attackera honom när Tusse helt utan hämningar kastar sig ut från soffan, rätt ner på kanten på soffbordet. Tjoff... tystnad... skrik! När jag lyfter upp henne har hon blod i hela ansiktet och hon skriker så där tyst som det blir när luften redan skrikits ut och ingen ny luft tagits in. Sen följer ett antal minuter av kaos och skrik. Jag får henne till skötbordet och med våt handduk börjar torka upp blodet. Det kommer från ett jack på ena kinden. Kaos och skrik. Sen har jag torkat rent, fått slut på det mesta av blödningen. Grodan har sprungit och gömt sig och Tusse bara skriker.
Jag har ju sett det hända. Så jag vet ju att hon inte slagit sig farligt. Men det måste göra nog så ont. Efter 25 minuter eller så kommer Sambon in med nygrillade kycklingfiléer. Då sitter jag med en Tusse som grinar då och då och snutter på napp. Sambon blir ju förstås alldeles orolig och till sig, den lilla hönspappa han är :)
- Måste vi åka in, frågar han oroligt.
- Nä. Hon har inte slagit sig farligt. Hon har inte slagit i huvud eller tänder. Bara mjukdelar, så det går nog bra.
- Men tänk om hon behöver sys då?
Det hade jag ju så klart inte tänkt på. Vi ringer upplysningen. Jag har ju satt på plåster vid det här laget, men både jag och Sambon minns tydligt såret. Ca 2 cm långt och någon millimeter mellan sårkanterna. Sambon vill säga så mycket som 2-3 mm.

Upplysningen säger att om sårkanterna inte går ihop så bör man åka in och få det tittat på. Så det får bli Närakuten för vår del.
När jag och Tusse kommer dit och man tar bort Hello Kitty-plåstret på kinden kan jag tydligt se att vi kanske har överdrivit det hela en aning. Såret är 1 cm långt. Och när doktorn fingrar på det säger han
- Ja, det har inte gått igenom hela huden, utan bara de första lagrena. Så det behöver ju definitivt inte sys. Vi kan nog lämna det så där, bara tejpa lite.
Men sjukskötaren som varit med oss skakar på huvudet.
- Nej. Man tjepar inte små barn, vi limmar.
Så nu har Tusse fått ansiktet limmat. Vilket är bra. Då kommer det nog bli väldigt litet ärr, om något alls.
Nu går hon omkring och är blåslagen och känslig. Gulle.

- Imorse kom jag till jobbet. Redan vid första mötet 8.30 insåg jag att jag gjort en jävla tavla innan jag gick hem dagen innan och att det jobb vi skulle rapportera var helt värdelöst och att man skulle få föra om och göra rätt. Sånt där blir jag så sjukt sur över. För det är verkligen så irriterande att hålla på att felinformera. Jag har verkligen annat att göra än att sätta folk i arbete att göra något som har noll värde. Åh så irriterad jag var. Jävla skitdag.
Men någon timme senare blir min kollega uppringd av en telefonförsäljare. Han blir jätteirriterad och svarar med hög och sur röst
- Nej, det har jag verkligen inte tid med. Jag sitter på jobbet.
Telefonförsäljaren svarade: Det gör jag med.
När min kollega berättar detta så kan jag inte rå för det, men skrattet bara bubblar upp. Vilket underbart svar. Och när skrattet bubblar upp känner jag att det här blir nog en bra dag det här med.