Sur smak efter bråk.

Igår rök jag och Sambon ihop. Inget allvarligt egentligen. Men vi bråkar nästan aldrig, så det lämnade en sur smak efter sig. Sömnen har varit skral. Jag känner mig låg och disträ.
Vårt bråk är i grunden en skitsak, men för incidenten en helt ok sak att bråka om.
Förstår ni vad jag menar?
Ibland bråkar man om något där just saken som kom upp som orsakade bråket är en liten grej, men bråket kommer till därför att det ligger ett grundläggande problem i botten. Såna bråk löser man nästan aldrig. Man fokuserar på incidenten som man bråkar om, men orkar sällan gräva sig ner till roten. Nästa gång handlar det om en ny incident, men roten är den samma.
Så levde jag i mitt ex-samboförhållande.
Vi hade några stora grundläggande rotproblem. Som var ganska fundamentala för ett förhållande i längden. Vi hade väldigt olika syn på pengar och ansvar. Och sen var det maktbalansen i förhållandet.
Utifrån dessa två rötter föddes alla våra bråk. Och vi bråkade mycket. Vi bråkade om han skulle få gå på den festen eller inte. Vi bråkade om en räkning som inte var betald fast pengarna var slut. Vi bråkade ditten och datten. Allt gick ner till rötterna som vi aldrig löste.

I Sambons och mitt fall igår är det precis tvärtom. Incidenten som vi bråkade om är en helt ok sak att bråka om. Den är semi-allvarlig. Vi synkade inte riktigt i situationen. Men i grunden är det inget stort problem. För i grunden har vi samma syn, och delar ansvaret.
Men vi är så ovana bråkare. Ovana att bråka med varandra vill säga. Det gör att vi är lite dåliga på det. Vi har svårt att bli sams på ett bra sätt.
Det låter kanske fånigt, men man behöver faktiskt träna på det också. Hur man säger "Nu går vi vidare" på rätt sätt. När man är arg är man faktiskt inte mottaglig för vad som helst. Allra minst jag.
Jag och Sambon är urdåliga på just det där hoppet från att vi varit arga till att gå vidare och knuten ska släppa. Trots att vi sitter och talar ut.
Ex-sambon och jag var också det. I början. Men med våra många bråk lärde vi oss varandra. Så efter ett tag var vi faktiskt riktigt bra på det. Man måste ju ha något som är bra i ett förhållande, inte sant? Och det var vår talang. Att komma vidare ur ett bråk.

Ofta är det bara att säga rätt sak. Eller göra rätt sak. Kanske är det att sträcka sig framåt. Eller backa undan. Ett "förlåt, jag menade inte att det skulle bli så här" Det är ett förlåt som man alltid kan säga. Utan att för den skull säga att man hade fel i sak. Eller att man vikt från sin ståndpunkt.
Men varje människa är sin egen. Så vilket som biter bäst är från person till person. Och i alla fall för mig så kan det vara olika saker beroende på från vem det kommer.
Och jag vet inte vad det är Sambon kan säga eller göra för att mjuka upp mig. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att mjuka honom.
Men jag vet att han tar åt sig hårt det jag säger. Något att komma ihåg när det bråkas. Man orsakar bara stor skada att slänga ut sig elakheter. Så funkar inte alla människor. Vissa har ganska bra pansar och elakheterna rinner av samtidigt man blir sams. Men Sambon är en svamp. Han tar väldigt illa vid sig när vi bråkar. Då ska jag också tillägga att jag aldrig har kastat en massa onödigt skit på honom. För vi har aldrig bråkat på ett sånt sätt att man tillslut bara står och skriker en massa frustrerat skit.

Hahaha, sånt fanns det gott om i mitt ex-förhållande. Jisses. Minns när vi satt i en bil på en parkering och jag fullkomligen vrålade
- Du borde ju för i helvete bli omyndigförklarad, din förbannade idiot!!
Omyndigförklaringen var kanske hård, men till stor del menad faktsikt. Men din förbannade idiot var väl bara onödigt.
Nåja. Nu har jag skrivit av mig och klumpen i magen lättar.
Det blir nog alldeles utmärkt när jag kommer hem. Idag tänker jag inte jobba över.

Trevlig helg