the day

idag ska det vara förhandlingar med Z:s fack om hennes framtid på företaget. som jag har förstått det så har hon fått välja mellan att säga upp sig själv eller bli uppsagd på grund av samarbetssvårigheter. vi ropar inte hej än, för ingenting är klart. men detta är företagets inställning.

och det känns så in i norden befriande att höra andra, opartiska människor säga saker som att "hon är dysfunktionell", "hennes närvaro skapar stora problem", "ska hon vara kvar kommer den här organisationen att kollapsa" och liknande saker. det ÄR inte bara mig det är fel på alltså. för fan vad det tog hårt, att bli kallad till företagshälsovården och där bli bemött som om man vore mobbare #1. det var liksom ett sånt möte som jag borde ha fått ha haft för trettio år sedan, fast nu hamnade jag helt plötsligt och helt oförklarligt på andra sidan, och helt plötsligt fick jag börja analysera mig själv och mitt beteende, är det JAG som är problemet? är det jag som har så låg tolerans mot andra? är det verkligen jag som är så ovanligt lättirriterad och snarstucken? nej, det var det ju inte. men det rev upp saker som inte borde ha fått rivas upp, och det var fan ingen kul upplevelse alls.

men tja, jag hanterar ju min skit på mitt sätt. biter ihop, stänger av, jobbar på. men förhoppningsvis kommer Z-problemet att vara ur världen ganska snart. då kommer nya problem, till exempel vem som ska avlasta mig innan jag jobbar ihjäl mig och täcka upp för mig när jag ska vara ledig och om jag blir sjuk. men en sak i taget och andas först.