Vi kan leva i kaos

Jag är väldigt glad och tacksam att både jag och Sambon kan för en kortare tid leva i kaos. Med det menar jag att när kraften tryter så sänker vi ganska markant kraven. Och det är båda två som gör det.

Leksakerna får väl ligga kvar på golvet när vi går och lägger oss. Disken får stå kvar i diskhon, så plockar vi ur diskmaskinen lite senare. Tvätten får ligga och skrynkla till sig i torktumlaren. Ungarnas ytterkläder får vara skitiga. Borsta av den värsta leran när den torkat. Dammsugaren får stå på golvet i hallen tills någon av oss orkar dammsuga klart, eller ställa tillbaka den i städskåpet. Den går att kliva över.

Kaos i längden mår nog de flesta dåligt av. Men väldigt lite händer egentligen om man bara skiter i allt i några dagar.
Samtidigt så vet jag att det finns människor som inte klarar det. Som vars ordningsinne störs så kraftigt att de inte står ut. Eller så är ordningen deras ankare. Den som bevisar att världen trots allt hänger ihop.
Nu behöver det ju inte vara städning och ordning i hemmet. Det kan ju vara andra saker också. Men varken jag eller Sambon drivs av det. För det hade ju räckt att en av oss hade behovet. Då skulle ju den av oss bli fast med allt plockande. Att fixande. Allt städande.

Att kunna leva i kaos känns som en väldig tillgång i småbarnslivet.