tröttheten, alltså TRÖTTHETEN. det här är ju som att jobba i närheten av en dementor i harry potter, en sån som suger i sig allt som är bra och roligt. är det alltså av ren självbevarelsedrift som jag först nu har börjat nalla ur skålen med julgodis (som har stått orörd på mitt skrivbord sen i början av december som en karaktärshöjande övning)?
nä, men läget är väl så här. Z-chefen, "personalansvarig" och Z ska ha något möte idag tillsammans med Z:s fackliga representant som plötsligt dykt upp ur tomma intet. vet inte om hon har panik-gått med i facket helt nyligen, för annars undrar man ju lite varför ingen fackrepresentant var med på måndagens möte. som har varit aviserat i flera veckor, det är ju inte precis så att det har kallats till möte med extremt kort varsel. i alla fall får vi väl se vad dagens möte leder till. men fy FAN vad detta tär på krafterna. och i detta ska vi gå omkring och jobba, och på rasterna sitter Z i fikarummet och kvittrar och beter sig som att ingenting, absolut ingenting, har hänt eller kommer att hända, fast det kommer att hända saker nu. vi vet bara inte riktigt vad, än, men det kommer inte att gynna henne på något sätt.
så tröttheten. jag är så trött att det är obehagligt att köra bil, fastän det inte tar mer än en knapp halvtimme. när jag kommer hem får jag gå raka vägen och lägga mig på kökssoffan och ligga där och blunda en stund, och då måste jag ställa klockan och TVINGA upp mig igen, annars hade jag nog legat kvar till dagen därpå, eller ända till helgen.
igår var jag i alla fall på valpens tävlingslydnadskurs, och det gick så SJUKT bra, det fria följet var som en DRÖM, han gick i helt perfekt position och hade ögonkontakt och viftade på svansen och såg ut som att det här var det roligaste i hela världen. synd bara att jag inte såg det själv. kruxet med att träna med en väldigt liten hund är att man inte riktigt ser var den befinner sig, och när man (jag) tränar själv blir det lätt att man (jag) går och sneglar snett neråt för att se hur det ser ut, och då går man (jag) inte rakt fram och hela positionen blir lite skev. och inte blir det bättre av att vår brukshundklubb är jordens blåsigaste och kallaste plats, så att man (jag) måste bylta på sig en jättestor och jättetjock jacka som valpen liksom försvinner under när han går fot. igår förbjöd min tränare mig att titta ner överhuvudtaget när vi tränade fritt följ, "jag säger till om han försvinner", så det var bara att marschera på. och gud så bra det blev då! jag var helnöjd och valpen var glad och tyckte att livet lekte. sedan tränade jag lite med minsting, och det gick också ganska bra med tanke på omständigheterna. note to self: tisdagar är en "bra" dag att åka till brukshundklubben och ha störningsträning på, för det var både allmänlydnad, rallylydnad och agilitykurs samtidigt. så det var extremt mycket för minsting att ha koll på, men han klarade ändå av att fokusera på mig åtminstone några korta stunder.
nä, men nu ska jag väl samla ihop mig och få lite gjort. vaknade för övrigt med en djävulsk huvudvärk idag, en sån som jag redan från början vet inte kommer att gå över på hela dagen oavsett hur mycket tabletter jag petar i mig. men det är bara att jobba på, för bortsett från allt annat så har jag ju dessutom ingen avlastning fastän högsäsongen är i full gång. när jag började så bedömde man att det behövdes två heltidstjänster på min avdelning under högsäsong, sedan drogs det ner till en heltid, jag, och en på 50-60 %, som fram tills nu har varit Z. men nu är det alltså bara jag, och det är som det är och bara att GILLA LÄGET. alternativet hade varit ännu värre och det här med att jag inte vet om jag ens kan få semester i sommar känns som det minsta problemet just nu.
---
när jag gick från fikarasten passerade jag "personalansvarig" och vi pratade lite om mötet. "för det skulle väl vara möte idag?" undrade jag, och jo, det skulle det, "fast man vet ju aldrig vad som kan hända", suckade "PA" och verkade tro att det inte skulle bli av trots allt. OCH MYCKET RIKTIGT. Z-chefen kom nyss till mig och berättade att Z hade gått hem för dagen och var sjukskriven till den 24. först kände jag bara: YES, äntligen lite lugn och ro, och sedan kände jag att "men åååh, det här kommer fan ALDRIG att ta slut". fast Z-chefen försäkrade mig om att det här ärendet ska fortsätta hanteras parallellt med sjukskrivningen och har han inte hört av Z:s fack senast imorgon så ska han själv kontakta dom.
to be continued, förhoppningsvis inte i all evighet.