vardagen som är längtan efter något mer

Jag fortsätter vara trött och att försöka välja mellan att gå och lägga mig när jag känner att jag skulle behöva och att vara uppe de där barnfria kvällstimmarna som jag också känner att jag behöver. Tänker att vi behöver lite vuxentid, men som det har blivit nu den senaste tiden har vi ändå mest suttit i varsin soffa och ägnat oss åt skilda aktiviteter. Inte så mycket till umgänge.

Det skulle ju bli annat med det i helgen, med barnvakt och allt. Men då passar jag på att få mitt sedvanliga irriterade humör som så ofta dyker upp när vi är hos svärföräldrarna. Jag blir irriterad på M som fastnar i olika saker och han på mig för att jag beter mig konstigt. Varpå jag blir irriterad på mig själv som inte kan unna honom saker och som måste bete mig så himla barnsligt samtidigt som jag tycker synd om mig själv för att jag har tråhåkigt och kan han inte bara prioritera mig då? Ja, rörigt värre. Sen hinner man ju inte direkt föra en diskussion, bråka och bli sams när man 1) är bland folk och 2) har ett barn att ta hand om och därför inte typ kan ta en långpromenad bara för att prata. Och sen en sömnlös natt pga bebisskrik, hårda ord och anklagelser pga trötthet och maktlöshet och jahapp, så var den helgen slut. Och mina förväntningar på den där fantastiska helgen har inte infriats alls så jag längtar till nästa helg.

Ja, livet ja. Ganska fint ändå. När jag får de dagliga sms:en och bilderna på lilla A, när vi skrattar åt henne-med henne och hon pussar mig över hela ansiktet. När vi ligger med henne mellan oss i sängen på morgonen och jag håller hennes hand och smeker hans arm. Fina familjen.