jobbajobbajobba

och som genom ett trollslag försvann alltihop: olusten, ledan, obehagskänslorna, tröttheten, bristen på energi, den dåliga stämningen, den negativa spiralen där vi bara går och pratar om det som är dåligt, tråkigt, jobbigt, oöverstigligt. istället är det roligt att komma till jobbet för nu är det som förr. vi skojar och skrattar högt, vi sitter i våra rum och gastar dryga kommentarer åt varandra, de där jobbhögarna som har legat så länge och som det kändes som de skulle ta månader att beta sig igenom försvinner nästan av sig själva nu.

allt som behövdes var att slippa Z. you do the math.

vad som händer när hennes sjukskrivning går ut om ett par veckor vågar ingen ens tänka på. men det förs diskussioner på högre nivå nu om hur det ska hanteras, och jag har fått uppfattningen att det inte på något vis är till hennes favör. att ingen går på hennes snack om hur synd det är om henne som aldrig får några utmaningar, aldrig några roliga arbetsuppgifter, som är ensam och utstött och mobbad av oss andra, taskmörtarna som bara sätter käppar i hjulen för henne och, senaste nytt, som hon känner sig fysiskt HOTAD av. det känns som att hon under ganska lång tid har grävt en rätt rejäl yrkesmässig grop åt sig själv, och nu står hon där på botten av den och förväntar sig, kräver, att det ska finnas hjälp för att ta sig upp.
men det finns ju gränser för hur mycket man kan förvänta sig och kräva när man själv aldrig bidrar med någon motprestation av värde. hoppas jag att man tänker. KARMA, typ.