idag kom det sista refuseringsbrevet. tror jag i alla fall, jag minns inte riktigt hur många förlag jag skickade min "bok" till, men kanske 8-10 stycken. och alla har sagt nej. de flesta helt opersonliga standardrefuseringar, typ "för närvarande har vi inte möjlighet att ge ut ditt manus i bokform". ett förlag skrev att det var en vacker och gripande berättelse, men som "saknade det där lilla extra", och ett annat skrev att de bara gav ut ett fåtal titlar per år men att jag gärna fick skicka in fler manus. fast så skriver de kanske till alla ändå, ett slags snällare "tack, men nej tack".
men vet ni, det känns rätt okej ändå. eller både och. flera av de som jag gick skrivarkurs med har fått kontrakt med bokförlag, och jag ska erkänna att jag är riktigt avundsjuk. den typen av bekräftelse skulle jag också vilja ha, fast kanske mer för att boosta mitt självförtroende. fast samtidigt kan jag läsa mig själv och tycka att det faktiskt är rätt bra; bättre än mycket av det jag läser som ges ut av förlag. fast det jag skriver ligger väl inte rätt i tiden, folk orkar inte med fler 80-talsbetraktelser i svart feel bad-anda när det är ekonomisk kris och massarbetslöshet och allmänt deppigt. nu låter jag förvisso som när folk i dokusåpor i efterhand påstår att de själva bett om att få bli utröstade för att det inte ska bli så uppenbart att de har misslyckats med sitt paktande eller inte varit så populära som de trodde. men det är väl inte ENBART en slump att de på skrivarkursen som fått kontrakt skriver just feel good-berättelser. fint och rosafluffigt och med förutsägbara förvecklingar och lyckliga slut. jamen det är inget fel i det. fast JAG kan inte skriva sånt. eller kan och kan, men jag känner liksom inget behov, inget sug. jag måste skriva om det där skitiga och mörka som skaver och kliar strax under huden. det är viktigt för mig, men så värst kommersiellt är ju uppenbarligen inte. efter några år när det kändes som att trasiga barndomsskildringar och generationsromaner stod som spön i backen känns väl marknaden ganska mättad, så jag förstår väl om förlagscheferna gäspar och tänker på balansräkningen när ytterligare ett manus där det stora vemodet väller fram landar på deras skrivbord. men det är ju dyrt att gå i terapi, så jag har ju ändå tjänat en hacka på mitt skrivande, kan man väl säga.
för jag har faktiskt kommit så långt med mig själv nu. jag kan läsa mina texter och tycka "men gud, vad det är bra skrivet". IBLAND, alltså. inte jämt. och nu menar jag inte precis mina trista vardagstexter här. och ibland spelar det verkligen ingen som helst roll vad jag läser eller skriver för inget duger ändå. men IBLAND, då tycker jag att det här var ändå inte så dumt. och då kan jag känna mig nöjd. då har jag kommit ganska många steg bort från den där trasiga vilsna människan som aldrig gjorde något bra, som inte dög någonting till, som inte var värd något alls;
hon som också är jag.
så nej, det blir väl ingen bok av min "bok". och jag blir inte författare, kan inte ens titulera mig som en misslyckad sådan. och så jädrans bra är mitt självförtroende alltså inte att jag ens hade vetat vad jag skulle ta mig till om ett förlag verkligen HADE hört av sig och sagt att de ville ge ut min "bok". då hade jag förmodligen gått och gömt mig i en snödriva och hoppats att jag skulle försvinna med smältvattnet. för även om jag har skrivit om och ändrat namn och platser så handlar det ju ändå om MIG SJÄLV och om min sårbarhet, mina misslyckanden och min ensamma längtan efter något annat. och allvarligt, så långt har jag kanske inte riktigt kommit att jag vill stå för att jag hoppade i säng med både x och y och resten av alfabetet för att få närhet, bekräftelse, för att kunna låtsas att jag var om inte älskad så åtminstone omtyckt eller för helvete åtminstone värd att knulla med, om så bara för en kväll eller en del av en kväll eller TIO MINUTER DÅ. det gick att leva ganska länge på det även om man blev kallad hora av hela skolan dagen efter. jag vet inte om jag hade velat att det skulle vara ett samtalsämne så här trettio år senare. inte när jag fortfarande måste tjafsa med min mamma om saker som hände cirka 1983, som hon inte kan släppa, som hon inte kan fatta att hon OCKSÅ var delaktig i att det blev som det blev. nu handlar inte min "bok" speciellt mycket om min mamma, snarare om föräldrar som inte är där och som inte heller mår bra. men det gör ju inte direkt saken bättre, inte när man är väldigt mån om att ha en fläckfri fasad.
så nej, på ett sätt är det nog bäst så här. jag är för feg för vad folk ska säga. mina föräldrar, mina lärare, rektorn, folk in my home town. jag är nog minst bekymrad över vad x, y och resten av alfabetet skulle tycka, för de minns mig nog inte ens.
så ja, jag är nog ganska nöjd med att ingenting mer händer trots allt. och jag tänker att ändå är mer okej att skriva halvtrista vardagstexter och klaga över ont här och där och dålig stämning på jobbet, hellre än att må så dåligt att man måste låta de blödande orden spruta rakt ut från själen och ner i tangentbordet för att inte gå sönder, för att överhuvudtaget kunna andas. även om det blir fan så mycket bättre texter är jag glad att jag inte mår så dåligt längre. i alla fall inte lika ofta som förr. jag har kommit ganska långt därifrån på egen hand och jag är nöjd med det, let it be liksom.
eller så tänker jag att det finns fler förlag och gör ett nytt försök någon gång.