föreningslivet

ikväll var det årsmöte i "min" brukshundklubb. jag HADE verkligen tänkt åka dit, men jag är asförkyld och har varit hemma från jobbet och legat som en död sill precis hela dagen. nyss blev jag i alla fall - under pågående möte - uppringd av ordförande i klubben som undrade om jag kunde tänka mig att ingå i valberedningen. enligt ordföranden var det "inget betungande, man träffas bara några gånger under året" men enligt mig finns det absolut inget mer otacksamt jobb i hela världen än att ingå i valberedningen för en ideell förening. så jag tackade nej, och det måste man ju få göra. frågan är fri, men det innebär ju inte att man MÅSTE säga ja till allt.

och ändå känner jag mig JÄTTETASKIG nu. för jag är ju ändå en föreningsmänniska i själ och hjärta. jag har varit engagerad i olika styrelser på ett eller annat sätt sen jag var tonåring, och det är först de senaste åren som jag för gången i hela mitt liv inte har haft något uppdrag, förutom att hjälpa till lite här och där och då och då. men jag har inte haft någon ansvar för någonting. och det har faktiskt varit jätteskönt, för jag har varit ganska så fed up på föreningsliv och allt arbete man lägger ner och alla intriger och tjafs som alltid tycks uppstå när olika viljor ska enas och plötsligt ska alla avgå i protest mot någonting och så får man börja om på ny kula igen med en ny styrelse.

men som sagt, jag känner mig taskig, jag menar, jag OM NÅGON vet hur svårt det är svårt att få folk att engagera sig och hur trist det är att det alltid är samma människor som gör allt. fast så blir jag irriterad på mig själv, jag måste väl i herrans namn också få lov att tacka nej någon gång? jag måste väl också någon gång bara kunna få vara en vanlig medlem som betalar sin medlemsavgift och inte gör ett smack, utan att känna av det dåliga samvetet och tro att folk tycker att jag är en svikare och en glidare.

fan vad jag INTE gillar att känna så här.