Vi fick en underbar alla hjärtans dag. Tusse har blivit mycket bättre så det gick bra att lämna henne och Grodan hos farmor och farfar. Sambon hade tagit semester idag så att vi båda fick njuta av barnfri sovmorgon.
Vi gick och käka på BonBon. Jag gillar den restaurangen. Jag gillar konceptet. Jag gillar maten. Jag tycker det är ett bättre och mer prisvärt alternativ än att gå och äta avsmakningsmenyer som flera fina restauranger erbjuder. Det är blir ju också i princip en avsmakningsmeny, fast du har fler rätter att välja mellan så du kan välja bort de du kanske inte riktigt uppskattar.
Det blev en superhärlig kväll. Och efter den här långa sjuksvängen kändes den här kvällen väldigt viktig.
Skönt att den blev av.
Nej. Nu måste jag klä på Tusse lite kläder och kila över till grannen och hämta Grodan.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte