mardrömmen

Såhär natten till alla hjärtans dag drömmer jag att M dumpar mig. Ja, gör slut helt enkelt, på ett sätt jag inte trodde var möjligt när man är gift och har barn. Och särskilt verklighetstrogen var ju inte drömmen såhär i efterhand men just då var jag verkligen i det och kände mig så oerhört oerhört ledsen. Som från ingenstans "jag kan inte se mig själv tillsammans med dig i framtiden" och "det är bäst att vi gör slut nu" och jag som "men varför ville du gifta dig med mig?" "men vi har ju barn ihop!". Det värsta var att argumenten för att vi inte kunde vara tillsammans var egenskaper hos mig som gjorde förhållandet svårt (vilket det ju ligger något i, även om det såklart även är egenskaper hos honom som påverkar).

Och alltså, det var ju ingen sanndröm. Vi har det faktiskt bra. Det mesta flyter på som det ska, vi älskar varandra och uppskattar varandra, jag tycker att vi är ganska bra på att visa varandra det också. Och så har vi lilla A, som är ljuvlig. Och jag trodde kanske att den här förälskelsen till henne skulle mattas av, men det är precis tvärtom. Och det är fortfarande så att jag nästan varje dag slås av det fantastiska i att JAG HAR ETT BARN. Vi har ett barn. Underbara underbara dotter.