alla dagarna som bara går

Jag vet inte varför jag känner mig så stressad över livet - dagarna som passerar. När det egentligen är bra, allting, och jag tycker ju egentligen om när det händer så mycket att tiden går fort. Lilltjejen växer och utvecklas, är kramig och pussig och underbart rolig och förjävligt jobbig på nätterna när hon inte sover. Som det känns nu vill jag alltid bara vara hemma med henne, och jag njuter och har panikkänslor omvartannat inför det omtumlande i att snart lämna henne och gå till jobbet.

Ett nytt jobb. Som jag inte kan. Där jag måste lära mig massor. Och kommer vara helt helt slut de första veckorna, komma hem trött men till en glad bebis (hoppas jag). Det blir en helt ny fas i livet det här med att vara arbetande mamma, mycket nya livsfaser nu.

Jag tror att den här kommande övergången gör mig lite stressad, i kombination med sömnbristen hos oss båda märker jag att jag lätt överreagerar. Övertolkar och katastroftänker, när jag lugnat mig kan jag tänka bättre och mer från ett utifrånperspektiv. I kombination med att jag dessutom fortfarande känt mig sjuk har helgen inte blivit så bra som jag hoppades. Så då ser jag fram emot nästa helg, fastän dagarna däremellan också är fina. Ständigt denna längtan.