Jamen, det är ju inte lika kul

Det är liksom mer underhållande att skriva om tokiga dejter och galna upptåg än rosaskimrande kärleksfluff. Det är mer jag. Eller det är i alla fall mer Elaine. Men det verkar som att jag snällt får finna mig i mitt nya liv i tvåsamhet. Allt som oftast är det alldeles underbart och fantastiskt. Okomplicerat, mysigt och härligt.

Sen lite då och då dyker mina hjärnspöken upp och ifrågasätter vad sjutton jag håller på med. Jag hittar tiotusenmiljoner fel att anmärka på. Stort och smått. Blir irriterad och stingslig. Snudd på otrevlig och oförskämd emellanåt. Av allt och av inget. Sen plötsligt vänder det igen och jag tar mitt förnuft tillfånga. Tack och lov. Och så går det några dagar till.

Han är förstående och klok och alldeles galet kärleksfull. Och överseende med mina demoner som jag brottas med. Kärlek är underbart. Tvåsamhet är härligt. Men samtidigt så oerhört läskigt och skräckinjagande. Jag är ju självständigheten personifierad och har uppenbarligen varit singel alldeles för mycket och för länge. Det är dags att bryta gamla mönster. Det är dags för något nytt. Men det var ju tusan också vad svårt det ska vara att lära en envis gammal hundrackare att sitta. Damn it.