Iklädd gummistövlar. Osminkad. Okammad. Och 100% opiffad åkte jag till Bauhaus i söndags för att komplettera lite prylar jag behövde till mitt badrum. Badrummet som inom en snart framtid kommer att få ett badkar. Jag höll just på att plocka ihop mina prylar när jag reflekterade över att mannen, som lastade ved på en kärra bredvid kassorna, kunde ha varit M. Just som jag tänkte den tanken vände han sig om och hjärtat flög upp i halsgropen när jag insåg att det var han. I panik vände jag på klacken och skyndade mot utgången. Hyfsat säker på att han aldrig la märke till mig. Tiotusentals tankar flög genom huvudet på samma gång. Det är ganska exakt tre år sedan vi hade kontakt senast. Den där gången då jag la på luren i örat på honom och hade bestämt mig för att vi aldrig mer skulle ses eller höras. Jag trodde väl förvisso inte då att det verkligen skulle bli så eftersom jag bestämt mig flera gånger tidigare. Men den gången var tiden inne och jag lyckades sätta punkt en gång för alla. Jag har funderat mycket på hur det skulle vara att träffa honom igen. Jag har insett att det kommer hända förr eller senare eftersom vi bor på samma ort och ofta rör oss i samma kvarter. Och ändå har jag inte sett skymten av honom på tre hela år. Tills i söndags då. Det har fascinerat mig. Nu har det hänt och jag är mer säker än någonsin på att jag aldrig, aldrig vill ha något med honom att göra igen. Aldrig mer.
