Älskade, jävla hora #29

Jag plågade mig igenom en sommar med alldeles för lite jobb på stora firman. Det var knappt att någon ens registrerade att jag var där. Plågsamt för självkänslan. Dagarna gick oändligt långsamt och trots att jag jobbade rekordkorta arbetsdagar kändes det som att jag jobbade mer än någonsin. Varje minut kändes som en timme. Jag fuskade med arbetstiderna och hade konstant dåligt samvete över att inte prestera och att inte göra mina 40 timmar.

På hemmaplan var frustrationen över att ha en hemlig relation större än någonsin. Det fanns inte längre några argument för att det skulle vara så. Han var singel. Jag var singel. Och han var inte längre min chef. Han hade förstås tiotusen argument och det ena var fånigare än det andra. Mina väninnor himlade med ögonen och suckade djupt när jag gång efter annan förklarade varför vi inte kunde bli officiella. Ännu.

Men så plötsligt en dag var vi tydligen överens om att det var dags att sluta hymla. Han var ute på krogen och drack öl med några vänner och tillika före detta gemensamma kolleger. Jag låg hemma i hans säng och sov när de plötsligt stövade in i lägenheten. Jag minns hur mitt hjärta bultade i bröstet när jag hörde deras röster och jag funderade på hur han skulle förklara att mina skor stod väl synliga i hallen. Och min jacka. De försvann ut i köket och försåg sig sannolikt med något att dricka. Jag funderade på att kliva upp och presentera mig men insåg att det förmodligen var en dålig idé. Och så helt plötsligt och oväntat öppnades sovrumsdörren och in kommer en av grabbarna samtidigt som han triumferar högljutt över sitt fynd. Några sekunder senare erkänner Martin vår relation och jag tyckte mig höra en gnutta stolthet i hans röst. Jag ligger tyst under täcket och vet inte riktigt vad jag ska säga men är märkbart lättad över att äntligen vara avslöjad. Slut på hemlighetsmakeriet. Äntligen.