Under julledigheten förra året drabbades en god vän till mig av en mycket tragisk händelse som påverkade både henne och hennes barn. De skakades om ordentligt och stod inför flera tuffa beslut. Att finnas som stöd för dem i detta var helt självklart för mig, men tyvärr inte för en rad betydligt mer närstående vänner som var mer upptagna med sig själva och sitt eget. Vår relation kom att stärkas och vi blev väldigt nära vänner, som systrar. Jag värderade vänskapen högt och investerade mycket tid och energi i den. Hon och jag lever i väldigt skilda världar men det fanns ändå mycket som förenade oss och gjorde vår vänskap till något särskilt fint.
På grund av olika tråkiga omständigheter hade min vän hade allvarliga ekonomiska bekymmer. Hon och barnen levde under ständiga hot och stor press. Vid ett tillfälle fick jag lite oväntat en stor summa pengar och det kändes helt naturligt att använda en del av dessa till att hjälpa henne ur den värsta knipan. Hon fick därför låna ett 5-siffrigt belopp av mig på obestämd framtid och var förstås oerhört tacksam för detta.
I slutet av sommaren började vår vänskap att knaka i fogarna.Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Men jag uppfattade henne som väldigt annorlunda och hon drog sig undan allt mer. Fnurran på tråden blev allt mer påtaglig och jag gjorde några försök att prata om saken. Att laga vad som eventuellt var fel. Oavsett om det berodde på henne eller mig. Men jag kom ingen vart med den saken. Vår vänskap var inte längre som förr och vi hördes i stort sett inte längre ens på telefon. Några månader gick och jag gjorde ytterligare ett försök att ödmjukt ta upp tråden på nytt. Förklarade att jag saknade henne och vår vänskap. Men även denna gången möttes jag av kalla handen och det var tydligt att hon inte hade något intresse av någon fortsatt gemensam framtid. Ett beslut jag respekterade även om det förstås kändes oerhört tråkigt. Särskilt som jag inte hade en aning om var skon klämde. Men att ha en fordring på ett större belopp till en person jag inte längre hade en relation till kändes märkligt så jag poängterade detta för henne vilket tog hus i helsike. Jag blev anklagad både för det ena och det andra och de elaka påhoppen kom i en rasande takt. Det var tydligen egoistiskt av mig att ens ställa fråga och kräva tillbaka mina pengar eftersom jag visste att hon inte hade några.
Så här sitter jag nu. Elaine a.k.a Moder Theresa och slickar mina sår och undrar vad tusan det var som hände. Pengarna hade jag absolut kunnat använda till något betydligt roligare. Men samtidigt vet jag att de gavs till en god sak. Jag hade bara önskat att jag kunde få lite tacksamhet istället för att bli kastad skit på. Men det kanske är för mycket att begära? Kanske?