Älskade, jävla hora #30

Det fanns en väldig lättnad i att inte längre behöva vara så hemlig. Samtidigt fanns det också ett visst vemod i att han inte ändå alls var lika tydlig mot omvärlden med att vi hade en relation som jag önskade. Jag ville förstås ropa ut till hela världen att vi var ett par, medan han var lite mer försiktig med att sätta en etikett på vår relation. Jag tror faktiskt inte ens att han någon gång under denna perioden presenterade mig som sin flickvän. Men jag var överlycklig och sprudlande över att få figurera i officiella sammanhang med honom. Jag höll fortfarande låg profil gentemot min familj. Men vi umgicks öppet med vänner och bekanta.

Vid ett tillfälle hälsade vi på vänner i deras sommarstuga i Blekinge. Vi stannade över helgen och han hade dottern med. Grillade, drack gott vin, skrattade och hade trevligt. På söndagen innan vi styrde hemåt igen fick han en idé att vi skulle hälsa på hans farmor som bodde i närheten och tydligen var även hans föräldrar där. Vi skulle tydligen äta middag med dem. De ville förstås gärna träffa hans dotter som de så sällan hade tillfälle att umgås med. Jag trodde först att han skulle åka dit på egen hand med dottern och sedan hämta upp mig på vägen tillbaka. Jag menar, hur skulle han presentera mig? Det fanns ju liksom inte på världskartan att jag skulle följa med. Men det visade sig att jag visst skulle vara med. Det kändes helt osannolikt. För att bli presenterad för både farmor och föräldrar borde väl ändå vara ett solklart tecken på att jag var det nya flickvännen? Vad sjutton skulle jag annars vara. Hjärtat bultade och jag blev alldeles torr i munnen av blotta tanken. Herregud, vad var det som höll på att hända?

Vi svängde in på gårdsplanen och jag var fortfarande helt tagen av situationen. Vi klev ur och möttes av öppna armar och glada leenden. Jag presenterades glatt med namn och utan titel innan vi klev in i huset där middagsbestyren var i full gång. Efter en kort husesyn, där jag kunde konstatera att äldre människor alltid har alldeles för mycket prylar, satte vi oss till bord och åt middag. Jag har inte den blekaste aning om vad som serverades. Jag var väl alltför upptagen med att fokusera på bordsskick och välartade samtalsämnen kan tänkas. När middagen var avklarad hjälpte jag förstås till att duka av bordet och därefter fick jag utstå någon timmes kallpratande i "salongen" innan det var dags att styra hemåt igen för vår del. Jag var fortfarande förvirrad av situationen och det var oklart huruvida det hade framgått att jag var den framtida svärdottern eller om jag var en god vän som bara råkade hänga på. Vi rörde inte varandra när vi var där. Snuddade inte ens. Höll inte handen. Inget sånt. Och jag frågade honom förstås inte hur han såg på saken för jag var väl livrädd för att svaret inte skulle falla väl samman med min dröm. Drömmen om oss. Men jag minns att han nämnde att farmor förnöjt hade noterat att jag hjälpte till att plocka av bordet efter maten. Han menade att sådant var viktigt för henne och att jag kammade hem några pluspoäng där. Stoltheten visste inga gränser i mig då. Jag hade gjort ett gott intryck. På hans familj. Bingo, liksom.