Så här i efterhand

Av olika anledningar råkade jag skumma igenom det förlossningsbrev jag skrev innan jag födde barn. Vilken fars. Allt, alltså i stort sett varenda punkt, fick omvärderas och blev tvärtemot vad jag ville.

Fullt förståeligt eftersom förlossningen inte gick så bra som den skulle. Men ändå, vissa saker stör mig fortfarande. Det här med avnavling t ex. Jag har ju all rätt att kräva det, och sjukvården har inte rätt att säga nej. Ändå gjorde läkaren det. Och ligger man där på väg att bli snittad akut har man fasen inget att sätta emot. Värkstimulerande dropp var inget jag ville vara med om, men jag fick inte möjlighet att säga nej. Snittad, nej helst inte, men det är klart att det blev ju helt nödvändigt och akut. Bra så. Ryggbedövning var ju totalt no-no, men blev helt nödvändigt. Och sköttes jättebra, narkosläkaren var helt jäkla suverän.

Totalt sett var förlossningen en fruktansvärd upplevelse, och den största anledningen till att jag tvekar om att försöka bli gravid igen. Att bli snittad på det sättet, förlora en jäkla massa blod, sen hemskickad och få klara mig själv ganska snabbt, med överjävlig foglossning... ja jag fattar inte att jag överlevde. Jag minns fortfarande magen och såret som läkte så långsamt. Fortfarande har jag fläckvis ingen känsel, och den delen av magen är helt förstörd av snittet. Det som stör mig mest är väl att man lämnas åt sitt öde efter att förlossningen är avklarad. Är det en svår upplevelse behöver man säkert prata med någon om vad som hänt, varför och hur man kommer reagera framöver. Vad som händer med snittet, hur det påverkar känseln i huden och så vidare. Vi fick träffa en läkare helt kort efter förlossningen, men det var så snabbt inpå, och jag var nog fortfarande i chocktillstånd.

Så här i efterhand förstår jag precis att en del hamnar i depressioner och andra värre tillstånd. Särskilt med förlossningar som inte går som förväntat. Även om det tog tid är jag glad att vi klarade oss igenom allt. För oss var det förstås inte bara förlossningen som gnagde utan även veckan efter på BB. Turerna upp till neonatal, sköterskan som vägrade lyssna när vi visste att något var fel, insikten om att något faktiskt var fel, svårigheterna att ta blodprov på en nyfödd, nålarna i huvudet, fy fasen. Det sägs att man minns det bra och glömmer det dåliga, men det är inte sant, inte om det är jävligt nog. Som tur är bleknar det i alla fall.

På något sätt var det trots allt värt det, vi har ju världens underbaraste lilla flicka idag.