koffeinbrist och surhumör
alvis 2013-01-30 14:30 (3 kommentarer)
Jag tror att ovanstående två hänger ihop, men jag glömde gå förbi affären för att köpa något sött till kaffet och då är det liksom inte lockande att stå och brygga till mig själv. En mycket dålig ovana jag skaffat mig under föräldraledigheten är visst att lyxa till det med fikabröd dagligen. Jag ser ju fram emot de stunderna så borde egentligen bara ta mig ut och handla direkt men det är ett projekt när man ska ha ner sovande bebis i vagnen och in i och ut ur trång kvartersbutik.
Men jag är också lite sur för att jag nämnde i ett samtal att jag snart skulle jobba och fick kommentaren "oj vad tidigt!". Sur för att 1)Ingen skulle fråga en man samma sak 2)Såna kommentarer får mig att få dåligt samvete över att jag börjar jobba "så tidigt" trots att jag inte alls tror att det på ngt sätt är skadligt för vår dotter att vara hemma med min pappa utan bara bra 3)En del av mig vill vara hemma längre, så är det. Men - jag blev erbjuden ett jobb (som jag ju förvisso sökt, men det har inte funnits mkt att söka) och det kändes bäst att ta chansen + att om det nu är som alla säger att det är typ omöjligt att få dagisplats andra tider än terminsstart så är det väl bäst att hon börjar då och då är det ju dags för pappan att vara hemma också för att det ska bli rättvist.
Nu ska jag ta tag i disk och tvätt från i förmiddags, helkul och gör säkert underverk för mitt humör.
Men jag är också lite sur för att jag nämnde i ett samtal att jag snart skulle jobba och fick kommentaren "oj vad tidigt!". Sur för att 1)Ingen skulle fråga en man samma sak 2)Såna kommentarer får mig att få dåligt samvete över att jag börjar jobba "så tidigt" trots att jag inte alls tror att det på ngt sätt är skadligt för vår dotter att vara hemma med min pappa utan bara bra 3)En del av mig vill vara hemma längre, så är det. Men - jag blev erbjuden ett jobb (som jag ju förvisso sökt, men det har inte funnits mkt att söka) och det kändes bäst att ta chansen + att om det nu är som alla säger att det är typ omöjligt att få dagisplats andra tider än terminsstart så är det väl bäst att hon börjar då och då är det ju dags för pappan att vara hemma också för att det ska bli rättvist.
Nu ska jag ta tag i disk och tvätt från i förmiddags, helkul och gör säkert underverk för mitt humör.
Lisaviolax
Hej!
Vill börja med att skriva att jag har läst här & främst dig nu ett tag, för jag känner igen mig i stora mängder i dina texter & kan finna en tröst & trygghet i det, att vi ibland är lik en främling.
Jag började också arbeta när min dotter var 8 månader (nu i december), vi har varit noga med att dela upp både föräldradagarna & tiden innan förskolan jämnt mellan oss, med anpassning till olika jobbsituationer & jag hade exakt samma känslor som du har nu & jag fick samma frågor.
Hemmatiden med ungen är en ljuvlig bubbla (ansträngande & allt det där, men ljuvlig), en del av livet som är magiskt att få uppleva & en vänjer sig vid det nya sättet att leva med en bebis & då tar det emot att lämna den sfären. såklart. & så börjar då tankarna spinna lite & tanken på framtiden & utökningen av familjen kittlar, vetskapen att med en ny bebis kommer en ny bubbla! (vilket såklart är en harmlös fantasi)
men det kändes ändå helrätt att börja jobba, av den enkla anledningen att det inte var mer än rätt att min sambo nu skulle få sin tid hemma. jag älskar att han vill & engagerar sig! låter ju helt hemskt med alla dessa pappor som inte tar sin rätt & chans att få vara hemma.
Jag fick SÅ många frågor av typen "oj, 8 månader, hur känns det då, jobbigt? Tar det emot att komma tillbaka? Är du REDAN tillbaka? osv osv"
ganska störande när känslan är att det är väl SJÄLVKLART att jag ska tillbaka till mitt arbete, speciellt när det nu är dags för pappan att få ta sitt ansvar & att få lära känna den här lilla figuren. & jag känner mig heltrygg i tanken att de är tillsammans där hemma, de har det jättebra på alla vis. Då tystnar folk när jag säger det, tänker efter & inser att "ja, jo, det låter ju logiskt."
så, dit jag vill komma med allt det här är: HEJA DIG! :)
Vill börja med att skriva att jag har läst här & främst dig nu ett tag, för jag känner igen mig i stora mängder i dina texter & kan finna en tröst & trygghet i det, att vi ibland är lik en främling.
Jag började också arbeta när min dotter var 8 månader (nu i december), vi har varit noga med att dela upp både föräldradagarna & tiden innan förskolan jämnt mellan oss, med anpassning till olika jobbsituationer & jag hade exakt samma känslor som du har nu & jag fick samma frågor.
Hemmatiden med ungen är en ljuvlig bubbla (ansträngande & allt det där, men ljuvlig), en del av livet som är magiskt att få uppleva & en vänjer sig vid det nya sättet att leva med en bebis & då tar det emot att lämna den sfären. såklart. & så börjar då tankarna spinna lite & tanken på framtiden & utökningen av familjen kittlar, vetskapen att med en ny bebis kommer en ny bubbla! (vilket såklart är en harmlös fantasi)
men det kändes ändå helrätt att börja jobba, av den enkla anledningen att det inte var mer än rätt att min sambo nu skulle få sin tid hemma. jag älskar att han vill & engagerar sig! låter ju helt hemskt med alla dessa pappor som inte tar sin rätt & chans att få vara hemma.
Jag fick SÅ många frågor av typen "oj, 8 månader, hur känns det då, jobbigt? Tar det emot att komma tillbaka? Är du REDAN tillbaka? osv osv"
ganska störande när känslan är att det är väl SJÄLVKLART att jag ska tillbaka till mitt arbete, speciellt när det nu är dags för pappan att få ta sitt ansvar & att få lära känna den här lilla figuren. & jag känner mig heltrygg i tanken att de är tillsammans där hemma, de har det jättebra på alla vis. Då tystnar folk när jag säger det, tänker efter & inser att "ja, jo, det låter ju logiskt."
så, dit jag vill komma med allt det här är: HEJA DIG! :)
2013-01-30 23:42:05
alvis
Tack så jättemycket för din fina kommentar!! Skönt att höra hur du hanterat frågor och att du haft liknande tankar. Precis som du skriver (och som jag diskuterade med M igår) så tror jag på att ha ett färdigt svar där man påpekar att det är dags för pappan att vara hemma "sin del" också, än så länge har jag direkt börjat försvara mig (behövde ta jobbchans, ska inte jobba heltid direkt osv). Heja dig med!
2013-01-31 11:01:02
Jazzie
Tycker det är märklig kommentar. Hon är ju ff hemma. Om hon är hemma med mamma eller pappa spelar väl ingen roll. Båda ska väl vara hennes trygghetsbas. Gå och jobba med gott samvete, tycker jag.
2013-01-31 13:21:21
Info
- Namn
- -
- Född
- -
- Hemstad
- -
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2012-09-13
- Antal texter
- 112
- Övrigt