all heder åt ensamstående föräldrar

Vi har varit riktigt sjuka, hela lilla familjen. Hög feber och väldigt mycket sjukdomskänsla åtminstone hos oss vuxna, lilla A har visserligen varit förkyld, febrig och sovit mer än vanligt men annars har hon inte varit märkbart påverkad. Alltså, det här med att vara lite sjuk kan ju ibland kännas mysigt i tanken (hemma från jobbet, dricka te framför tv-serier, sova på dagen etc). Men inte när man är så dålig att man inte orkar någonting och definitivt inte när man har ett litet barn att ta hand om - där man MÅSTE gå upp på nätterna, trösta, mata, byta, underhålla. Fy vad det har varit jobbigt alltså. Och då är vi ändå två, vi har kunnat bytas av, lösa av varandra i uppmärksamhetsgivande och matande och turas om att få sova ostört. Hur klarar man det om/när man är själv? För det antar jag att man gör...

Av det här med att vara sjuk blir man förutom utmattad (dubbelt eftersom man med en liten aldrig riktigt får ta igen sig ordentligt) också allmänt sur. Så det har varit en riktig surhelg här hemma. Fint väder, bitterhet över att vi inte får komma ut i det m.m. Nu verkar det som om vi är på bättringsvägen så jag får hoppas att det glada humöret behagar komma tillbaka snart...och det fina vädret stannar kvar.

Och mitt i allt det här har jag fortfarande kvar min lilla besatthet av graviditeter och förlossningar, en vilja (revanschsug?) att göra om och göra rätt (??, så himla märkligt tänkt av mig men lite så är det nog..) vilket ju i slutändan i sådant fall skulle resultera i fler barn som kräver uppmärksamhet. Ja, jag vet att en del av det här ligger i att jag ju snart börjar jobba och har ångest över att lämna min bubbla här hemma. Och när jag börjar kommer det säkert kännas helt ok att göra det ett tag och jag kan lugna mig lite vg eventuella kommande syskon.