de sista veckorna

Bara för att vi haft en vecka helt utan konflikter så blir vi sura på varandra precis innan M ska iväg till jobbet och jag är jätteglad att vi hinner lösa det på de där tio minutrarna vi har på oss för jag vill aldrigaldrig att vi ska skiljas åt som ovänner. Nu låter det som om vi bråkar en massa när jag är nöjd över en vecka utan konflikter. Så är det inte, men ofta ställs det mer på sin spets när man umgås 24-7 en längre tid i sträck och sliter på varandra på ett annat sätt så då blir det ofta smågrejer vi konfliktar kring. Nu är allt helt bra igen och det här betydde ingenting men det ska alltid hänga sig kvar litegrann och jag har ett behov av att skriva av mig lite i såna här forum.

Nu ska jag njuta av mina sista föräldralediga veckor innan jobballvaret kommer över mig. Att börja jobba igen känns mer och mer okej (även fast jag gärna skulle varit hemma mer om vi båda haft möjligheten att vara hemma längre, det finns ju en pappa också som måste ha sin del av kakan och det är superviktigt). Att byta jobb känns spännande men också läskigt, att säga upp sig är lite vemodigt för jag har ju trivts även om jag egentligen inte tänkt att jag skulle bli kvar där så länge till oavsett hur allt omkring mig blivit.

Ja, jag ser delvis fram emot att börja jobba men har en märklig längtan efter fler barn och en ny föräldraledighet med en sån där liten bebis som vår tjej inte alls är längre för det går ju så galet fort att jag nästan får panik. I somras känns så ooooerhört länge sedan så jag knappt kan minnas hur det var, jag vill att mina gravida vänner ska få barn så jag nån gång i vår kan få hålla nyfödd bebis igen och kanske minnas hur det kändes. Det är roligare nu, helt klart, men det är något speciellt med dend är första tiden.