Jag är det största... just nu

Jazzie 2013-01-25 23:59 (14 kommentarer)

Jag lyfter över Tusse från spjälsängen på undervåningen till spjälsängen på övervåningen. Hon vaknar till, krånglar sig upp och börjar gråta. Jag lyfter över henne till min säng och lägger henne bredvid mig. Genast rullar hon ihop som en liten boll, men ansiktet nära mitt. Händerna rör vid mitt ansikte innan hon snabbt somnar om. Alldeles lugn och stilla.

Så här har det varit sen den dag hon föddes. Bredvid mig blir hon alldeles lugn och trygg. Jag skulle vilja konservera den här känslan. Det här som vi delar. Den totala trygghet hon känner. Hur inget ont kan hända henne när jag är nära. Hur nära vi är och hur bra det känns. Jag vill konservera känslan i en mjuk salva. Och när hon och Grodan växer upp, då de ska gå från barn till vuxna. Då jag kommer göra mina barn illa i själen på ett sätt som ingen annan människa kan göra. När jag med min oförmåga att vara perfekt kommer vara för mycket, eller för lite eller på annat sätt fel. När de har ont i hjärtat för något jag har gjort dem. När de hatar mig. Eller inte står ut med mig. Då vill jag ge dem salvan att stryka på det onda. Och känslan vi delar nu ska sprida sig in i deras hjärta och sinnen.

Kanske, om de verkligen kan förstå och känna det här stora att jag blir lättare förlåten. Att de kan förstå varför det är så svårt för mig att låta dem göra sina egna misstag i livet utan att jag lägger mig i. Att de verkligen ska veta att allt de är i mina ögon så är grunden just denna. Denna närhet, där de är trygga och jag är större än världen. Där jag har förmågor som bara superhjältar har. Och kanske skulle salvan få dem att förstå hur mycket kärlek som finns i deras mamma. De kommer ju inte minnas dessa nätter. De kommer inte minnas mina strykande händer och pussarna de sovandes får av mig. Men jag kommer ju göra det. Alltid.

Jag kan få sån ångest när jag tänker att de kanske ska växa upp och inte orka prata med sin mamma på telefon.
"För hon är för jävla jobbig"
Eller att de ska tycka julen är skitjobbig för att man måste spendera flera dagar med sin gamla morsa. Att de klarar max en söndagsmiddag i mitt sällskap innan de måste hem till sitt för att få egen luft att andas. Och jag kommer sitta där och se mina stora ungar men i mina ögon är de fortfarande de här små som vill ligga nära, nära för att vara trygga.

Jag skulle verkligen vilja ha den där salvan.

Malena!

Åh så fint!!!
Men jga tror inte du behöver oroa dig, tror inte det kommer bli så i framtiden mellan er.

2013-01-26 08:05:39

Jazzie

Varför inte @Malena! Nästan alla jag känner har ett ganska komplicerat vuxenförhållande med sina föräldrar. Och nästan alla har klara begränsningar hur länge de orkar spendera tid med dem. När jag och Sambon flyttade hem till mina föräldrar medan vårt hus byggdes klart så sa nästan varenda människa jag pratade med att det skulle vara det absolut värsta de kunde tänka sig.
Det är svårt att vara vuxna samtidigt som man är förälder-barn. Och jag känner ingen dotter som inte har någon jävligt känslig punkt när det gäller sin mamma.
Jag säger inte att vi kommer få de värsta av familjeförhållanden när de är vuxna. Men att jag kommer göra något som de uppfattar som ont det kommer ske. Och att det gör grymt ont just för att jag är deras mamma är också så det är. Även om det sista jag vill är att såra och göra illa mina barn i själen. Det kommer hända.

2013-01-26 08:35:49

Corn

Oj vad fint och vemodigt. Hugger lite extra i mig just den här morgonen när mina barn är irriterade och jag är irriterad och allt bara känns gnälligt...

2013-01-26 08:40:01

Poxie

Jag har exakt, exakt samma rädsla och oro och tänker på det mycket och fastnar i den sorgen även om jag inte ens vet om det blir så (även om jag, precis som du, känner väldigt få som inte har ett komplicerat förhållande till sina föräldrar). Men kanske blir det mindre smärtsamt ju längre processen går, jag vet inte. Jag har själv bokat tid hos en terapeut bland annat för att mangla igenom detta så att jag inte börjar att projicera rädslan på dem redan nu, och rädslan för att jag är en gammal mamma och en massa annan skit som ligger i lådorna. Kram!

2013-01-26 08:48:13

Anni

Tårögd. Fint beskrivet!

Och jag tror att även om det kanske kommer en jobbig tonårstid när dom inte kan fatta det här, så får dom kanske själva barn en dag och då, om inte förr, kommer dom att begripa.

Spara den här texten! Lägg den i nån "nostalgi"-låda som barnen hittar när det är dags!

2013-01-26 10:51:16

Nillae

Åh, vilken fin text, som andas oövervinnerlig kärlek men inte blundar för det svåra och på ett sätt omöjliga i föräldraskapet. Försonande är ordet som kommer till mig.

2013-01-26 11:28:37

Corn

Det läskiga är att jag inte kommer ihåg hur det var när de var så små som Tusse är nu. Enstaka grejer och ibland en känsla, jo, men det är himla vagt. Väldigt ledsamt.

2013-01-26 11:38:02

betty

mina stora, som nu är 25 och 30, är båda mycket tajta med oss, kommer ofta ofta hem och bara hänger och trivs. att bli osams eller ha en komplicerad relation är ingen naturlag

2013-01-26 16:27:32

Jag hänger gärna med mina föräldrar. Vi har aldrig varit jättenära, de har mer varit föräldrar än vänner, men jag respekterar dem och de respekterar mig och jag vet att de alltid finns där om jag behöver dem. Det är det viktigaste. Vi trivs tillsammans och jularna är heliga för vår familj då vi lagar mat ihop, spelar sällskapsspel och tar långa promenader, etc. Vi är två vuxna syskon som hållits rätt hårt men som alltid känt oss sedda. Visst har de gjort misstag, och visst har jag varit förjävlig i dusterna vi haft, men i det stora hela är det ju kärleken och respekten som tagit över. Precis som betty säger är det ingen naturlag. Det kan bli bra också.

2013-01-26 16:34:11

Malena!

Visst Jazzie, menade inte att jag inte håller med, visst är relationen föräldrar - vuxna barn ofta knepig på olika sätt, men jag tror ända att den oftast är övervägande positiv, i alla fall då föräldrarna är medvetna om hur komplext det kan vara. Och det var egentligen det som var min poäng, att jag tror att du är mindre i riskzonen för detta, just därför att du är medveten om det!

2013-01-26 17:12:32

Äh, jag och massor av mina kompisar har faktiskt en helt normal relation till våra föräldrar. Det är bara det att vi ALDRIG skyltar med det såsom ni med en dålig föräldrarelation gör. Det är skillnaden.

2013-01-26 19:12:50

Jazzie

Jag har inte påstått att det rör sig om någon naturlag.
När jag får lite ångest för risken att mina barn växer upp till en inte helt avslappnad och mjuk relation till sin mamma så är det utifrån min tanke att de allra flesta mammor (med några undantag så klart) måste ha hållt sina små knytten och känt det jag känner. Som velat skydda sina barn mot allt ont. Som legat vaken om nätterna och bara lyssnat på barnet som andas. Och ändå växer barnen upp till vuxna männsikor som inte lyckas lösa sin relation till sina föräldrar. Och bara tanken att sånt kan ske mellan mig och mina barn ger mig ibland ångest. Speciellt just när de är så där otroligt trygga och orsaken till det är jag. Inget annat. Det är just jag som gör dem så här trygga.
Jag påstår inte att jag skriver facit här. Jag bara önskar att den här känslan kunde användas de dagar som inte är så bra mellan oss. Och framför allt de dagar då de har ont för något jag sagt eller gjort. För jag kommer aldrig göra något till mina barn i syfte att göra illa dem. Även när jag faktiskt gör dem illa. Så är det något annat jag ville med det.
Jag har en god relation till mina föräldrar. Så jag vet att det är fullt möjligt. Men det är inte det jag är rädd för. Jag får inte ångest över tanken att jag kommer ha en god relation till mina barn. Jag tänker de tankarna också. Men de gör mig bara varm i magen och så behöver jag inte orera mer om dem.

2013-01-26 20:13:38

aniara

Åh så fint beskrivet <3 Precis så känner jag med som med största sannolikhe bara kommer få ett barn och det barnet är barn precis nu.. för att strax växa upp. Det enda jag försöker tänka utan att egentligen veta är att när vi växte upp så låg vi oftast i egna sängar och våra föräldrar hade en helt annan grund att stå på om man jämför med idag då vi är medvetna på ett helt annat sätt om att föräldrar kan paja barn om man inte sköter sig. Sen är vi också en generation som vägrade bli vuxen och skaffa barn i tid för vi hade så mycket annat eget för sig och då blir ju så klart relationen med mamma och pappa extra ansträngd eftersom vi inte inser vikten av våra föräldrar förrän vi själva får barn, sent i livet? Detta är bara egna reflektioner men en tröst jag har för mig själv när jag ligger där på kvällarna med min lilla boll och sorgen kommer över mig att detta bara är till låns.. Ur mitt perspektiv skulle alla som kan försöka få barn så fort de passerat 20 års åldern. Just för att ev. laga dåliga relationer med sina föräldrar, eller bygga på den bra relationen de radan har med ett barn som binder dem samman ännu mer. Ja, jag vet att det är knas att säga så. Vi som 20-åringar hade fullt upp att vara tonåringar och resa runt och fundera på framtidsdrömmar försöka förverkliga dem och strunta i mamma och pappa. Din text väckte en massa tankar och känslor jag hade nära men aldrig lyckats få ner så som du fick nu. Tack :-)

2013-01-26 23:20:23

Anitan!?

Vilken bra text, träffar mitt i. Tänker ofta likadant. Jag hoppas mina barn kommer kunna och våga vara ärliga när jag sårar dem, för jag är också helt övertygad om att det kommer hända. Ärliga så att vi kan prata och reda ut, så de inte går trasiga på grund av missförstånd.

2013-01-27 00:49:05

Info

Namn: Jazz
Född: -
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida
Medlem sedan: 2008-12-27
Antal texter: 1 076
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.

Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte