sitter på jobbet, har fått ett litet roligt sidoprojekt som jag dyker ner i för att slippa ta tag i det där rätt stora och jobbiga projektet som också ligger på mitt bord. det är visserligen långt till deadline där, men det är ju lite farligt att börja tänka så för tiden går och plötsligt är det bara typ två dagar kvar och man behöver en vecka.
Z:s chef kom till mig häromdagen och ville bjuda in mig till deras (det vill säga den avdelningen som Z tillhör när hon inte är utlånad för att assistera mig) kickoff som han hade tänkt att de skulle ha "eftersom det har varit lite dålig stämning". så nu ska vi träffas "på neutral mark" med förhoppningen om att allt ska bli frid och fröjd igen. jaha, okej. den här kickoffen kommer att vara om en dryg månad, fram till dess är det tydligen okej med fortsatt dålig stämning. jag kan inte riktigt föreställa mig hur det här ska gå till, så det ska bli...intressant.
jag tycker i alla fall att det är skönt att VAD SOM ÄN HÄNDER behöver jag aldrig gå tillbaks till det som var förut, med Z klängandes och krypandes och svansandes överallt runt omkring mig, fiskandes efter detaljer och information om mig och mitt liv på ett helt osunt sätt.
jag tycker generellt att man bör, eller till och med SKA, vara trevlig mot sina arbetskamrater och övrigt folk man inte valt att bli hopföst med, så långt det går även om man inte gillar personerna ifråga. jag tycker man kan kosta på sig att vara trevlig, men när det gäller en som Z, som liksom inte fattar när hon är too much, inte förstår när man vill/behöver vara ifred och fan inte LYSSNAR på vad man säger, vad man än säger.
som häromdagen, när vi skulle planera våra semestrar. det började bra, hon frågade om jag hade några önskemål och jag frågade om hon hade några och så pusslade vi utifrån det och allt gick bra, båda blev nöjda. så frågade jag om det var okej att jag var ledig ett par klämdagar, och det hade hon inget emot och så frågade hon om det var okej att hon var ledig ett par andra klämdagar och det hade jag inget emot. som sagt, allt frid och fröjd, speciellt med tanke på att vi inte pratat med varandra på flera månader.
men sen, precis innan jag skulle gå hem den dagen, så kom hon och frågade hur vi skulle göra med "halvdagarna" (dag innan röd dag när vi bara jobbar 4 timmar). vi har liksom ingen bestämd regel kring detta utan det har vi löst lite utifrån hur mycket det har varit att göra. så jag sa att jag inte hade tänkt så långt än och föreslog att vi kunde diskutera det imorgon istället? "javisst, självklart", svarade hon och 5 sekunder senare stack hon lik förbannat en kalender under näsan på mig (jag stod med ytterkläderna på och höll på att släcka i mitt rum) med ett "jo, jag hade tänkt att den som är ledig under klämdagarna kunde...". och där känns det ju skönt att utan åthävor kunna snäsa iväg ett skitsurt "JAMEN HERREGUD, KUNDE VI TA DET IMORGON ELLER INTE?" utan att känna att man måste vara artig för att upprätthålla någon slags arbetsplatscivilisation. den gränsen är liksom passerad, och det är så jävla skönt och ingen problemlösningskickoff i världen kommer att ändra på den saken.
det är för övrigt skitstörigt att folk inte respekterar att man faktiskt har slutat för dagen utan "bara vill kolla en grej lite snabbt" när det är alldeles uppenbart att man är på väg hem. jag ringer ju liksom inte upp folk klockan halv sex på morgonen för att snacka jobb bara för att jag är som mest på hugget vid den tidpunkten, men det kanske jag skulle börja göra "lite snabbt bara" så att vissa fattar att jag inte har lust att stå med ytterkläderna på och bilnycklarna i handen och dividera om jobbrelaterade grejer som lika gärna kan vänta till dagen därpå.
pms har jag också, men det märks väl inte alls? hahaha.