Vi är så sura och griniga.

Det är så surt hemma hos oss just nu. Inte hela tiden, men det ligger där under ytan och man kommer lätt åt det.
Vi är trötta. För mig har de senaste veckornas sjukslit kommit ikapp mig och jag känner mig urlakad. Sambon har superstressigt på jobbet och är som vanligt i december inte riktigt samme man jag normalt lever med.

Fint. Vi båda på vårt sämre humör. Det behövs så lite för att vi ska surna till. Och surnar den ena så följer den andra snabbt efter. Dessutom är vi i osynk. För vi är ju inte sura hela tiden. Mellan varven mjuknar den ene. Känner att den kanske varit lite onödigt vresig, söker kontakt, stryker en hand utmed ryggen eller något annat försonande. Men det landar inte mjukt. Den andre är inte alls i synk och gesten faller ofta platt.
Och vi är lika.

Morgonen för oss började på sämsta tänkbara sätt. Det är min sovmorgon. Något som jag inte fick förra helgen då jag tog båda mornarna. Ungarna vaknade. Sambon hade svårt att vakna så jag gick upp och gjorde välling. Tusse började tjuta när jag reste mig. Hon är verkligen oerhört känslig dessa dagar. När jag kom upp med flaskorna låg Sambon på min sida av sängen och höll Tusse sällis. Men när jag kom hoppade han tillbaka till sin sida.
Inombords grymtade jag lite. Vaddå, varför kunde han inte ligga kvar. Han kunde hålla Tusses flaska så fick jag ligga och slumra. Men lät det passera.

När vällingen var uppdrucken började ungarna leka. Vi leker ju så varje vardagmorgon. Grodan är tigerpappa, Tusse är tigerbebis och jag är hoppeharemamma. Båda ungarna klättrade fram och tillbaka över mig. Sambon tog god tid på sig att vakna till. När det gått en kvart var jag mer än klarvaken. Sambon började röra sig så smått. Jag ruttnade till ordentligt. Det slutade med att jag reste mig argt upp ur sängen, precis samtidigt som Sambon började resa sig. Han tittade förvånat på mig
- Jag håller just på att gå upp, sa han snuvigt.
- Äh, jag är ju för i helvete redan klarvaken.

Så jag for ner med ungarna och Sambon som inte var det minsta sugen med ett bråk det första på morgonen la sig ner och somnade om.
Åh, jag blev så jävla förbannad. Förra helgen var det min lördag. Ingen av oss tänkte att han skulle på julmiddag på kvällen så vi bytte aldrig dag. Men när någon av oss får gå på fest tar den andre ungarna dagen efter. Så det blev mina dagar förra helgen. Och nu blev det så igen. Kanske till viss del självförvållat, men jag var inte på humör att ta något ansvar i situationen.

Va fan, när det är min morgon och ungarna lever runt riktigt mycket kan jag ibland ta ner dem och ge dem välling i vardagsrummet för att Sambon ska få en riktig sovmorgon. När det är min tur så har han inte ens vett att vara vaken. Jävla skitskalle.
Jag var arg hela morgonen. Och inte blev det bättre när Sambon kom ner och trodde att kriget hade undvikits. Han kom ner med ett glatt uttryck som snabbt ändrades till förvånat när han mötte min sura min. Som om hela hans väsen sa
- Ojsan, hallå. Vad har hänt här på morgonen då?

Skitstövel.
När jag fräste till honom blev han dessutom skitförbannad. Verkligen inte rätt reaktion för att blidka mig. Han for ut ur rummet med buller och bång och så undvek vi varandra en bra stund. När Tusse blev trött gick hon och jag och la oss och sov. Shit som jag behövde sova. Jag har så mycket sömnstörning nu om nätterna efter dessa sjukveckor med nattvak.

När jag vaknade fortsatte vi att undvika varandra ett tag till. Jag städade undan i köket och började dammsuga. Tillslut kom han och pussade mig på kinden.
Jag vet att jag kunde ha gjort något själv än att vänta ut honom. Men jag tyckte verkligen att han hade varit jävligt lat och bekväm på min bekostnad och jag BEHÖVDE få vara den som man sa förlåt till.

Jag anstränger mig jävligt hårt för att avlasta Sambon nu i december. Jag vet att det är då han inte orkar. Så jag har accepterat att vara den som drar mycket av lasset. Men nu har vi två barn och ibland blir det bara för mycket. Och att det hästlass jag dragit dessa veckor, dygnet runt, faktiskt berättigar mig att vara den som är tröttast. Om så bara för en dag. Jag kanske inte jobbar. Jag har kanske inte riktigt den stressnivå som arbetande männskor har. Och jag tycker det är självklart att jag ska dra ett större lass när det gäller ungarna nu när jag är hemma. När vi byter roller så får han göra det samma. Men vi har inte haft vanliga dagar de senaste veckorna.

Vi redde ut det. Så klart. Vi är kanske sura, tvära, trötta och lite ilskna, men det är inget svårt att bli sams när vi försöker på allvar.
Men vi kom av oss lite i våra söndagsplaner och vi åkte aldrig och köpte den där granen vi hade tänkt göra idag. Den får Sambon fixa imorgon.
Jag fick min 1½ timmes extra sömn när jag låg med Tusse, så nu mår jag så mycket bättre.

Imorgon blir det till att ringa läkaren. Vi är klara med Kåvepeninet, men jag är inte alls övertygad om att Tusse är bra. Tycker fortfarande att hon är väldigt grinig och kinkig. Och att hon drar sig i örat, fast andra örat. Så det måste kollas. Men vi ska åka till mormor och morfar på jullov också. Vi ska vara där och åka pulka och ha skoj.

Vi är inte bara griniga här hemma. Även om det är mycket mer än vanligt. Det finns riktigt härliga ljuspunkter också. Idag gick Tusse för första gången med gåvagn. Haha, vad roligt. Jag har låst hjulen helt så den rullar inte alls. Hon skjuter den framför sig, men det går bra. Och gnälliga Tusse blev en glad och mycket koncentrerad tjej. Jag, Sambon och Grodan satt och tittade på. Hon var så duktig och vi tre andra hejade på och skrattade.
Lite senare satt Sambon och Grodan under ett täcke i soffan. Jag hade blivit ett Mammatroll som de gömde sig för. Fast Grodan behövde ju smyga och kolla vad Mammatrollet gjorde. Jag gömde mig bakom allt möjligt och stod med kameran redo. När han dök upp fotade jag honom. Vi hade en lång och rolig stund med denna lek.

Så dagen som började dåligt verkar ha slutat på topp.