det är lite tungt och strävt just nu. eller det har det väl varit till och från hela hösten känns det som. bitvis motigt. bitvis inte så kul på jobbet. bitvis inte så kul hemma heller. det är jobbigt att det alltid finns någon hemma, att jag liksom inte kan komma hem och få varva ner och vara för mig själv en stund som jag är van vid. att inte kunna gå på hundpromenad utan att få frågan "vill du gå själv"? och känna att man kanske inte alltid kan svara ja fastän man egentligen vill. och det är ganska ofta deppigt och stingsligt och det finns många ömma tår som man måste akta sig att trampa på. innan idag tog jag upp en sak som jag tycker känns lite jobbig. och naturligtvis blev han sur och gick därifrån och jag frågade om det var så han tänkte bemöta det här, med tystnad, och han svarade att han inte vet vad han ska säga, och jag sa att vad som helst är bättre än tystnad. jag fick inget svar på det. och sedan åkte jag iväg för att fika med J och när jag kom hem igen efter ett par timmar så var det fortfarande tyst, är fortfarande tyst. nej, tv:n är på, det är det enda som hörs.
och ja, jag vet att han har det jobbigt. innan hade han ett jobb som han hatade, nu har han inget jobb alls och det finns knappt några att söka heller och det är inte så himla lätt om man är i vår ålder och inte har någon direkt utbildning och har jobbat lite här och där utan att ha någon direkt spetskompetens. det där med att vara bra på lite av varje och kunna tänka sig att jobba med vad som helst kommer man ingenstans med, verkar det som. så ja, jag förstår att det är jobbigt. men det är inte så lite jobbigt att leva med detta heller. att alltid vara den som är peppande och stöttande och pushande. som läser igenom varje ansökan och varje personligt brev som skrivs, kommer med input och förslag på formuleringar och att vara den som försöker bemöta domedagstankarna med konstruktiv pepp. men nä. antingen så är han övertygad om att han inte kommer att få jobbet, och skulle han få det så är det säkert någon form av komplott som på något märkligt sätt kommer att leda honom tillbaks till hans förra arbetsgivare, som han hatar. och som sagt. det är inte så himla lätt att stå bredvid och heja på jämt. det känns som att de där käcka tillropen liksom fastnar i halsen ibland när man aldrig får någonting tillbaka, när det man säger och gör inte verkar göra någon som helst märkbar skillnad.
tungt och strävt. och jag har ingen direkt som jag kan prata med om sånt här. det är så tröstlöst att stå på kyrkogården och stirra på en gravsten och inte veta säkert om någon lyssnar. så jag väver en liten vass och hård kokong kring hela skiten och så får den väl hänga och ruttna någonstans långt inuti i väntan på bättre tider. och sedan klagar folk på att man är inåtvänd och inte bjuder till och jag önskar att det fanns en knapp som hette LE FÖR FAN och att jag skulle kunna trycka på den just nu, till exempel.