det känns som att nedräkningen kan börja. inte så mycket till julen, men till själva ledigheten. jag har tagit semester på fredag och ska vara ledig ända till trettonhelgen. lite oroväckande bara att jag tycker jag börjar få lite ont i halsen. ALLA är ju förkylda just nu, så det kommer väl inte som en direkt överraskning. men jag VILL inte. fast det vill väl ingen. men jag tycker faktiskt att det kunde räcka med att jag gick och snorade på halvfart i nästan två veckor på min semester i somras, jag är inte sugen på att förstöra även den här ledigheten med några lömska virus. VIK HÄDAN.
det är ganska lugna dagar på jobbet just nu. nedräkning som sagt. vi försöker städa och röja lite, sortera papper och kasta gamla grejer som man knappt minns att man jobbat med.
i fredags var K:s sista dag. i måndags kom Z och riktigt kastade sig över M (en annan kollega som Z tillsammans med K tidigare "frusit ut") och började i extremt trevlig ton att prata om att hon hade läst om någon utrustning till hans hobby. som att nu passar det att vara trevlig liksom, när hon knappt ens har sagt hej till någon annan än K här sen tidigt i höstas. folk alltså. nu blev hon inte direkt mottagen med öppna armar från M:s sida om man säger så. det värsta är dock att Z har fått ta över ansvaret för ett par av K:s oavslutade projekt, vilket är ett rätt rejält kliv i karriären för Z. och det känns ju minst sagt FAN eftersom alla vi andra har fått kämpa oss fram med näbbar och klor för att hamna där vi är idag, för så går det till inom vårt företag. man jobbar hårt, man gör skitjobb efter skitjobb och om man gör det bra så kan man så småningom få lite cred i form av roligare projekt, mer ansvar, högre befogenheter. och så kommer det en som är anställd som assistent och gnäller och lipar efter ett halvår över att hon har tråkiga arbetsuppgifter och vill ha roligare och mer spännande och CHOKLAAAAD (den där kinderäggsreklamen måste ha präglat ett helt land) OCH SÅ FÅR HON DET. nu vet ju förstås ingen hur det här kommer att gå, för bortsett från att Z tycker att hon vill ha "utmaningar" är hon samtidigt livrädd för att fatta beslut och för att misslyckas, vilket är en alldeles förfärlig kombination. men TYVÄRR så är det en som har fått rollen som lite mentor åt Z i de här projekten, och han en sån där extremt snäll och hjälpsam person som nästintill skulle kunna sitta och diktera en hel rapport bara för att vara schysst.
ja, det tjänar ju ingenting till att sitta här och vara bitter och missunnsam, det är väl bara att hoppas på KARMA eller nåt. hur som helst ska det bli extremt skönt att komma bort från det här dårhuset ett tag. sedan står att överleva en lars norén-jul in my home town på agendan, men sedan kanske jag kan få koppla av och bara vara. TACK.
och SUCK: nyss ringde min mamma och ville att jag skulle svara på vad lille A äter till frukost, så att hon kunde handla hem det i god tid innan jul. och alltså, det där ändrar ju sig från dag till dag, så jag sa att det var väl bättre att hon frågade N, som äter frukost med A varje dag, istället för mig. och då svarar hon "ja, men jag vill inte ringa henne för jag vet ju inte hur hon jobbar". okej, men MIG är det helt okej att ringa till på jobbet för att fråga något jag med största sannolikhet ändå inte kan svara på? visst, jag måste inte svara, men eftersom min mamma lider av vanföreställningar så tror hon att jag ligger mördad eller har dött i en trafikolycka om jag inte lyfter luren i samma sekund som första signalen går fram, och så fortsätter hon att ringa eller sms:a var femte minut tills man svarar. och jag vet att det är jobbigast för henne, men jag kan väl få bli lite TRÖTT på det i alla fall?