Älskade, jävla hora #27

Han var inte längre min chef och jag blev allt mer ivrig och ville gå ut med vår relation officiellt. Vi levde tillsammans som ett par. När renoveringsprojekten tillät hängde vi mest i hans lägenhet och när det blev för stökigt vandrade vi över till mig. Jag bodde bara ett kvarter bort så det var väldigt praktiskt. Varannan helg hade han sin 2,5-åriga dotter och då lekte vi lyckliga familjen. Vi åkte på utflykter, gick till lekplatsen och hade fredagsmys. Och när hon inte var med oss var jag hans oemotståndliga sexgudinna och det slog gnistor om vår relation. På ett positivt sätt. jag hade aldrig någonsin tidigare känt mig så älskad, omtyckt och attraktiv. Faktum är att jag aldrig känt mig älskad, omtyckt och attraktiv överhuvudtaget. Vi hade allt jag någonsin kunnat drömma om. Fast i hemlighet då förstås och jag höll på att gå sönder inuti eftersom jag inte kunde dela allt detta fantastiska med resten av världen. Jag började ifrågasätta vårt hemlighetsmakeri allt oftare och testade gränserna för hur öppen jag vågade vara. Han däremot var flitig med att lägga locket på och när dottern var hos oss blev jag inte ens titulerad med mitt eget namn. Han ville inte att dottern skulle nämna något för sin mamma om oss eller om mig i synnerhet. Varje gång han använde det där andra namnet istället för mitt eget kändes det som tusen knivar i mitt hjärta. Det var som om jag inte fanns. Att jag inte var värd att finnas. Men jag sa inget utan bet ihop och fokuserade på allt det där underbara vackra som vi hade och som jag längtat så förtvivlat efter. Det här var ju verkligen riktig kärlek och jag intalade mig själv att snart skulle det bli annorlunda. Alldeles snart. Några av mina närmaste vänner kände förstås till hans och min relation och jag hade tiotusentals ursäkter kring varför de inte kunde träffa honom eller varför det var som det var. Självklart berättade jag inte heller allt. Jag sorterade ut russinen ur kakan och gjorde vad jag kunde för att upprätthålla fasaden. Till slut såg även jag själv bara russinen och dagarna gick. Vad jag inte märkte var att för varje dag försvann en liten, liten bit av mig själv. I min värld hade jag allt under kontroll. Jag var lyckligare än någonsin.