Älskade, jävla hora #26

Vi ägnade dagarna åt att kolla annonser på lägenheter och hus. Jag inbillade mig nog att det handlade om ett boende åt oss, fastän jag visste att det var han som letade och inte vi. Jag mindes tydligt hur det var för något år sedan när de letade hus och jag fick anstränga mig för att avundsjukan inte skulle lysa igenom. Nu var det istället jag som satt där och jämförde annonser på Hemnet. Triumfen bubblade i mig och jag fick verkligen anstränga mig för att lägga locket på. Han insisterade på att vi inte var ett par trots att vi spenderade i stort sett all vår lediga tid tillsammans. Jag filtrerade effektivt bort hans ord och bestämde mig för att det var handling som räknades och i min värld var vi därför ett par eftersom vi levde tillsammans som ett. Han sa aldrig att han älskade mig, men jag tyckte mig kunna läsa det i hans ögon och sättet han rörde vid mig. Passionen gick inte att ta miste på och någonstans förväxlade jag nog åtrå med kärlek. Eller så var jag bara så ivrig och exalterad över att han var separerad att jag tappade bort verkligheten.

Han bestämde sig för att köpa en enorm vindsvåning i stans bästa kvarter. Högst upp i ett fantastiskt vackert hus med ett par hundra år på nacken. Hiss ända upp i våningen. Öppen planlösning med ett gigantiskt vardagsrum och två sovrum. Underbart vacker gammal charm. Ett renoveringsobjekt med otrolig potential men också en prislapp som hette duga. Givetvis lyckades han övertala banken att belåna lägenheten till max och lite till med hjälp av en lättflirtad mäklare som gladeligen gjorde en lämplig värdering mot lite snabba cash. Hantverkare kallades in från dag ett och det ena mer galna renoveringsprojektet efter det andra drogs igång. Det fanns ingen hejd på investeringarna och killarna som gjorde jobbet måste ha fått intrycket att Martin var gjord av pengar. En image som han givetvis jobbade stenhårt på. Vad som inte framgick var att han i själva verket var arbetslös. Företaget vi jobbat på båda två gick i graven och eftersom han var chef fick han inte automatiskt erbjudande att följa med till bolaget som tog över majoriteten av personalen. Förvisso hade han betalt under ett halvår efter sista arbetsdagen. Men stressen, över att ha belånat sig upp över öronen och veta att dagarna med lön var räknande, var påtaglig. Detta i kombination med ångesten över att vara en nyseparerad familjefar gjorde honom till en tickande bomb. Det var i alla fall så jag ville se det då. Att hans humörsvängningar och vansinnesutbrott skulle försvinna med tiden. Om vi bara fick lite balans i vardagen. Om. Vi. Bara. Fick. Balans. Då. Eller hur.