Älskade, jävla hora #25

Vi befann oss i någon slags void. Eller i alla fall jag. Jag var upp över öronen förälskad och levde i någon slags låtsas relation med honom. Han däremot var nog mest förvirrad och trasig över separationen. Det syntes i hans ögon. Han var en misslyckad familjefar. En svikare. En förlorare. Han bar onekligen på en tung sten i sitt bröst. Fast han sa aldrig något om det. Eller väldigt sällan i alla fall. Några tårar var det aldrig tal om. En man gråter inte. Det var liksom så han hade lärt sig. Det var så han var uppfostrad. En man har faktiskt inga känslor alls. Känslor är för fruntimmer. Jag kan se hans far framför mig när han förmanar och förebrår sin son. Hans far är alls ingen trevlig typ. En mycket egocentrerad herre med sällsynt livlig fantasi som skickligt terroriserar skickligt sina närmaste som tar det säkra före det osäkra genom att tassa på tå i hans närhet. För husfridens skull. Allt ska vara på hans villkor och han får gärna skämta på andras bekostnad. Motsatsen är däremot inte alls accepterad. Verkligen inte. Otänkbart.

Såhär med facit i hand kan jag förstå att det måste varit mörkt för honom därnere på botten. Men det var inget vi låtsades om då. Istället körde vi på i hundranittio som alltid. Han letade bostad eftersom huset där han bodde kvar endast var tillfälligt hyrt och jag flyttade i samma veva till en ny hyresrätt i finaste kvarteret i stan. Jag var trött på min sekelskiftetslägenhet som förvisso hade charm och karaktär men var löjligt opraktisk. Han bråkade med henne om det mesta som gick att bråka om och det mesta var fullständigt i kaos. Ändå körde jag huvudet så djupt jag kunde ner i sanden och tänkte att snart skulle det bli bättre. Kanske skulle han till och med flytta in hos mig. Det kunde man kanske tänka sig. I fantasin gick jag händelserna ljusår i förväg och där jag befann mig i tanken fanns inga bekymmer utan bara rosaskimrande lycka. Minsann.