Dagen tog inte slut...

Dagen igår tog inte slut när jag trodde det.
När klockan hade hunnit bli 22.30 hörde jag Grodan hosta. När jag kom upp mötte jag en ledsen, hostande Groda som det tydligt gick att höra knappt kunde andas. Samtidigt vaknade Tusse som är lite känslig på ljud.

Så där stod jag. Igen. Med två barn som båda ville vara mitt centrum. Grodan lät verkligen inget bra. Han sa att han hade ont i halsen. Fast jag hörde mycket tydligt att det var luftrören som nästan var helt stängda. Han andades två inandningar i taget. När han pratade pratade han bara ut utluften. Jag satte honom i soffan och satte på Robin Hood, hans absolut största intresse just nu. Det fick honom att bli alldeles lugn och stilla. Jag ringde Vårdguiden med Tusse i famnen.

Sköterskan som svarade trodde att Grodan fått ett kruppanfall. Sätta honom vid ett öppet fönster och se om det släppte var det enda hon kunde råda mig till. Om det inte hjälpte skulle vi åka till Astrid Lindgren.
Ha, ja det var lätt att sätta Grodan vid ett fönster när det var -14 ute. Jag bäddade in honom i allt jag hittade, men han satt ändå bara och sakade där vid fönstret. Så det gav jag upp.
När jag öppnade dörren till rummet där Sambon låg hittade jag honom med huvudet djupt ner i kräkhinken. Han var febrig och halvt borta.

Så, upp med telefonen, ringa farmor och farfar. Klä på ungarna och åka och lämna Tusse hos dem. Sen åkte jag och Grodan till Astrid. På vägen dit kunde jag höra att läget blev bättre. Halvvägs till sjukhuset kunde han andas utan större problem. Jag ringde min mamma och frågade hur jag skulle göra. Hon har vana med krupp eftersom min lillasyster hade det ända tills hon var 6 år. Mamma sa att jag skulle åka in ändå. Vilket jag gjorde.

Vi har aldrig varit på Astrid förut. Men där fick vi hjälp och Grodan som nu andades så syresättningen var utmärkt var på gott humör. Han fick andas adrenalin 3 gånger. Vilket var ett uppåttjack utan dess like. Han blev en levande flipperboll. Dubbelstudsade i väntrummet, klättrade på möbler, sprang i korridorer, tryckte på knappar och pratade konstant. Runt om oss låg barn som väntade på doktor. Sjuka, trötta och alla satt vi i obekvämt väntrum. Men det gick inte att dämpa Grodan. Men verkligen såg hur han bara inte kontrollera skutten som ryckte i honom. Så jag bad lite folk här och var om ursäkt och skickade ut honom i en korridor där han fick springa hur mycket han ville. Han var den piggaste och gladaste ungen på hela sjukhuset.

Efter adrenalinet fick han en medicin som var det som var det shit. Hörde inte vad det hette, med vad jag tror är någon form av kortison. Det speedade upp honom ytterligare. Men bra blev han.

Skuldkänslorna jag hade för varit hård mot honom för att han inte åt någon mat visste inga gränser. Min lilla kille.

Idag syntes inget av nattens rabalder hos Grodan. Han vaknade något senare än vanligt, men inte med så många timmar som han var vaken i natt. Han har varit på ett strålande humör och vi har haft en fantastisk dag. Sambon har mått lite bättre idag och Tusse har varit ljuvligt harmonisk.

Tills för en halvtimme sen vill säga. Då kräktes Grodan en fontän och har fortsatt tills magen nu är helt tom.
Så nu är det bara att vänta att jag och Tusse också insjuknar.

Min fina duktiga kille. Han är jordens härligaste ugne.