idag dog min jobbdator. inte bara dog litegrann utan verkligen totaldog, det händer ingenting alls när man trycker på strömknappen. kul. eller kanske inte. så nu sitter jag här med en lånedator och tycker att den känns bökig och ovan. nästa vecka har jag blivit lovad en ny så tills dess får jag väl försöka stå ut.
idag har jag haft medarbetarsamtal med min chef. det gick bra, han är nöjd med mig och jag med honom. sedan drog jag ett djupt andetag och hävde ur mig hela soppan med Z, för fan, det blir ju bara värre och värre och stämningen i huset där jag sitter blir bara sämre och sämre. ALLA mår dåligt men ingen gör något åt det, allraminst Z:s chef som är något av en struts och väntar hellre för att se om saker löser sig av sig själva än att ta tag i problemet.
"finns det något du tycker att jag kan göra?" undrade min chef, och det är ju svårt, hade det varit enkelt så hade ju problemet redan varit löst eller aldrig ens uppstått. men i alla fall. vi diskuterade hit och dit och kom överens om att han, min chef, ska prata med Z:s chef, och föreslå att vi tar hjälp av någon utomstående, för själva klarar vi nog inte av det.
nu är jag TRÖTT. tömd på energi liksom. det tar på krafterna att prata om jobbiga saker och samtidigt balansera varje ord så att man inte enbart framstår som en som skvallrar och snackar skit och är långsint och hakar upp sig på småsaker. för lite så känns det ju ändå. man har ju fått lära sig att man ska reda upp sin skit själv liksom, och inte hålla på och blanda in en massa andra.
men ja. det är ju arbetsmiljö också. och här mår alla dåligt och alla stör sig på Z, och på Z:s och K:s "utfrysningsmetoder". inte för att jag personligen tar speciellt illa upp, ju mindre jag har med dom att göra desto bättre, men jag tycker att man får väl ändå försöka uppföra sig lite civiliserat på en arbetsplats.
ja. men nu får vi väl se vad som händer.
vågar knappt skriva det här, men: i morse kändes höften en liten LITEN smula bättre. det känns forfarande, men inte smärta på samma sätt utan mer som att det stramar, så som det började. det måste väl betyda att det går på rätt håll? nu går jag försiktigt försiktigt, undviker häftiga rörelser och hoppas på det bästa. GODE GUD GÖR MIG SMÄRTFRI OCH GÖR SÅ ATT JAG KAN SPRINGA IGEN. tack.