En liten flashback

Idag åkte jag och barnen hem från landet. Solen stod lågt på en klarblå himmel. Bilen var lastad med väskor, kassar, blöjpaket och barnvagn. På passagerarsätet bredvid mig låg Grodans overall och två öppnade blöjpaket. Förra gången låg där en kasse med mat som var till nyårsafton.

Det var solen som fick mig att dra parallellen. Jag har ju åkt den där vägen flera gånger sen olyckan. Jag vet alltid vilken kurva det är. Ibland kan jag distraheras och passera utan se efter vart min bil drog fram som en jordfräs. Men för det mesta ser jag det. Men inte förrän idag fick jag den där torra känslan i munnen och flashback till det som hände.

Solen irriterade, nu som då. Men när jag kom till kurvan förvånades jag (som jag gjort varje gång jag åkt igenom den) hur intentsägande den är. Det är inte ens en kurva. Bara en enkel liten böj i vägen. Två filer. Ingen skymd sikt. Inga konstigheter. Bara en liten böj.
Jag passerade den utan några problem den här gången. Ändå väcktes allt till liv.

Den här gången satt vi där alla tre. Gordan sov i sin bilstol. Precis som den gången. Men idag låg inte Tusse och skvalpade i min mage. Hon hade en egen stol att sova i.

Olyckan har gett mig dödsångest. Något jag aldrig haft tidigare. Jag har aldrig varit speciellt orolig för att dö. Dels för det känts avlägset. Men också för att jag inte är speciellt, generellt sett, rädd för döden. Det finns många saker jag tror jag skulle tycka var värre än att vara död.
Jag är väl inte mer rädd för döden nu än förr. Men jag är räddare för att dö. Jag är rädd för att mina barn ska växa upp utan mig. Och jag är rädd att jag ska missa allt de ska göra och ta sig igenom. Jag är rädd att inte finnas där att trösta när det dröms mardrömmar. Eller blåsa när de gjort sig illa. Det är de små vardagstingen, för jag kan inte fantisera om de stora sakerna.

Nej. Jag ska inte gå längre ner i det här nu. Det var bara tankar som vaknade i den där kurvan. Med solen i ögonen och barnen som sov i baksätet.